insideofmyheart

Somehow, somewhere, I lost my self.

I don´t know when.

I don´t know how.

 

But I do know that I have no clue about where I should start looking.

 

 

 

 

Jag trodde mig förut att jag var i ett hål svartare och djupare än natten själv.
Men när jag vandrar här i skuggorna idag, så undrar jag om jag verkligen tog mig upp därifrån? 
Har jag bara drömt alla dom här vackra åren som har fört med sig smärta, och sår i själen, men också vacker kärlek och nya stjärnor i mitt liv?

 

Oavsett om jag lämnade hålet eller inte så känner jag att skuggorna har ettsatt fast sig i min själ. 

För en tid tillbaka började alla år slå tillbaka. Sakta men säkert började jag sjunka, och vingla mer för varje dag.
En dag kunde jag inte längre gömma mig för skuggorna så mitt sinne och kropp ville hitta en väg ut.
En väg som inte är accepterad i det här livet. 

Blev inlåst för "mitt eget bästa", vilket var en abstrackt tanke att inte kunna, inte få gå ut genom dörren.
Blev kvar månad efter månad. Är nu ute sen en tid tillbaka, men skuggorna har inte försvunnit. Men trots jag har lärt mig att slå tillbaka mot dom så har dom tagit över delar av mig jag inte kan finna längre.

 

En känsla av meningslöshet har grott fast sig i kroppen. Försöker dölja den ibland, men fakutm är att den bara växt sig större. Frågor som "vem är jag" "vad gör jag här" "vad är meningen med livet" snurrar runt så som just de frågorna snurrat runt i människors tankar sedan urminnes tider.

 

På något sätt lyckas jag kravla mig igenom dagarna. Troligen på grund av att jag har många vackra själar runt mig som fyller mig med ljus.

 

 

Vart är slutet på tunneln?