insideofmyheart

För första gången på väldigt länge så känns det som om dagen från början till slut varit underbar, okej underbar är väl väldigt mkt överdrivet, men jag har inte försvunnit i mitt eget huvud, och mörkret lättate trycket runt sina armar om mig för en dag, jag kände ju så klarts mörkret omfamna mig lätt men inte så mkt, och jag vet att det står på lur bakom hörnet, så även fast jag känner att nu är jag redo att kankse  kämpa mig upp, så vet jag itne om jag vågar. För är jag här nere är jag berädd hela tiden på att dras ner ännu längre, men om jag skulle komma upp  så skulle rädslan att komma ner knacka mig på axeln hela tiden, dessutom så skulle det kännas fruktansvärt att ramla ner igen efter att tagit sig upp. Visst, mörkret kankse inte är trygt, varmt eller ljust. Men jag vet iaf vad det vill, och jag vet då att det troligen blir värre. Så om jag förväntar mig att falla, så blir jag inte besviken om jag gör det... Dessutom så vill jag inte lämna honom ensam här i hålet med allt mörker.

Visstja, jag pratade med en kompis idag. och det är jag superglad för, för hon gav mig tro på kärleken. Hon har träffat en kille som hon träffat en gång, ( dom lärde känna varandra på nätet och blev ihop samma dag.)  och dom har varit ihop 8 månader snart =O  Dessutom kom han med förslaget om att dom skulle förlova sig,. ( min första tanke var fkatist , typiskt mig, " naw, så himla romantiskt & gulligt" sen sa jag ju det att " är ni inte lite väl unga" men det var om några månader och är man kär så är man. )  Jag tackade henne för att hon gjort så att jag tror lite grann på att det verkligen finns något som heter kärlek.

aropå kärlek, jag vet itne om jag vågar skriva något om det ämnet, jag vet itne varför.

visstja det där fröet, jag snackade lite med linn som nog inte förstod mkt då jag bara helt plöstligt sa att " jag låser nog in fröet och tar fram det då jag vågar, då jag vet att värden kommer ge det en chans att låta det blomma ut." ( hon fattade inte mkt ^^ , men gåtor är jag kass på, men jag att skriva och prata oförsåligt är jag duktig på, därför många ofta säger "va" då jag pratar ^^ xD ) För jag vet inte hur mkt det kan förstöra. okej, det kommer inte bli ett andra värdskrig. men förstör det något så kommer jag nog få känna bottnen fortare än tänkt. men om värden bara inte vill se det utan låter den vissna, det är självklart okej och axeptabelt, visst, jag kasnke faller en liten bit, men om värden överlever, om inget förstörs, då stannar jag kvar där jag är, stolt över att jag vågat vara modig för en gångs skull. Men frågan är, hur modig är jag, vågar jag riskera något, för  jag är så rädd att det ska förstöra hela min värd och liv, att allt blir konstigt, komplicerat och försvinner.  och då nöjer jag mig hellre som det är nu, än att en så stor av mitt liv försvinner...
Varför kan jag aldrig nöja mig med det jag har?

Ser fortfarande orden jag hörde för ett år sen cirkus " för att vara snäll"
Och nu på senare tid ungefär samma sak.
Kommer något sådant upprepas igen?
mamma sa att man måste uppleva det och det kommer upplevas  flera gånger. för då lär man sig.
men visas tycks ha tur och slipper "lära sig" .




så vad nu?
jag vet, ska iaf ut & sälja senare ikväll. ^^

visstja, var på något skolan kallade "praso" , så jag avr & kollade på liljaskolan med sp( samhällskunskapsprogrammet) . Där funderar jag på att gå ^^ något som jag vet iaf ^^
sen var jag på media på midgårdskolan, det var en jättefin skolan, men inte riktigt min grej.

jaja brorsans tur att ha datan.

ha det bra allihopa!