min kropp är trasig och kan därför bara annvända en fot, men min själ, den är snart död där den faller i den bottenlösa brunnen....
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, för har liksom ingen början. Kanske för att det känns som om jag är påväg mot ett slut, och hur kan jag då helt plöstsligt få till en början.
Visst skillnaderna är otroliga mellan livet och en blogg. Så jag borde ju kunna få till en början för ett simpelt blogginlägg? Simpelt..? jag vill inte ha simpla, jag vill ha djupa. Jag vet inte varför. Men jag vill typ att allt ska vara så djup som möjligt. Är det för att jag själv befinner mig så djupt ner. Är det därför jag vill ha allting så djup, för att det ska plats med mitt djup?
Men det värsta är att jag tror att nu då jag befinner mig på botten och tror att det bara kan gå uppåt så fruktar jag trots allt att det ska komma någon med en spade så jag falller ännu djupare ner.
Jag föll och kommer falla i all evighet. Men oroa er inte, jag finns här ändå för er som behöver det. För mina vänner är jag stark, då kan jag flyga eller något annat otroligt. För skulle jag möta er här i hålet så skulle en sten fastan runt min fot som gör att jag faller fortare. Men jag ska då försöka knuffa upp dig. Upp mot ljuset, kärleken, och livet. Jag lever mitt liv genom er skulle jag kunna säga. Och skulle dö om det hände er något. Ni är mitt allt, mina vännner och familj.
suck, jag är hejdlös då jag börjar skriva, hade inte tänk skriva så mkt, men det gick så bra. Något som går bra iaf ;)
Jag funerar på om jag har det så där som jag verkligen skriver. Det kändes som om jag var i trans då jag skev det, så kanske mitt undermedvetna skrev det. Dessutom ser ni väl att allt är bra för jag ler, det gör jag jämt då alla ser. Men kolla mig inet i ögonen, för i mina ägon finns alla sanningar. Mörkret sverper över mina ögon och kollar du riktigt djup så kan du kanske tyda sanningen, att leendena bara är enkelt skådespeleri.
Näe nu vill jag inte vara så här. Nu skriver jag om något kul istället, så ni ser att ljuset finns i mitt liv.
Mamma väckte mig i morse vid 12 tiden, så vi satt och åt frukost här jag mobilens ringsignalr bli agresivare. SÅ jag glömmer nästan kryckorna, sliter åt mig dom, hoppar sen med stora och riskabla steg ( skulle kunna tävla i 3-steg elelr nått xD ) ena kryckan fastnar i mammas handväska, jag ramlar nästan och försöker slita loss kryckan, men då det inte går tar jag det lugnare och får bort den. Stressande och nyfiken fortsätter jag mitt hoppande runt jörnet in i mitt rum, aktar mig från gympapåsen som fick mig ramla i går, fram till telefonen, och hör den sluta ringa. En fin och lång svordomsramsa hörs från mina läppar men då jag kollar på telefonen visar det att det fortfarande ringer, så en annfådd jag svarar hej. Men personen ville inte prata med mig. Hahhaa jag måste verkligen tänka på att inte glömma min mobil i fortsättnigen, för då kanske jag gör ilal andra foten också xD
jaja ska nu försöka ta duscha i badkaret utan att ramla i och ur, och sen se nått tvprogram vi spelat in och sen senare åka till kenneth föräldrar =)
Ha det bra allihopa =) !
Visst skillnaderna är otroliga mellan livet och en blogg. Så jag borde ju kunna få till en början för ett simpelt blogginlägg? Simpelt..? jag vill inte ha simpla, jag vill ha djupa. Jag vet inte varför. Men jag vill typ att allt ska vara så djup som möjligt. Är det för att jag själv befinner mig så djupt ner. Är det därför jag vill ha allting så djup, för att det ska plats med mitt djup?
Men det värsta är att jag tror att nu då jag befinner mig på botten och tror att det bara kan gå uppåt så fruktar jag trots allt att det ska komma någon med en spade så jag falller ännu djupare ner.
Jag föll och kommer falla i all evighet. Men oroa er inte, jag finns här ändå för er som behöver det. För mina vänner är jag stark, då kan jag flyga eller något annat otroligt. För skulle jag möta er här i hålet så skulle en sten fastan runt min fot som gör att jag faller fortare. Men jag ska då försöka knuffa upp dig. Upp mot ljuset, kärleken, och livet. Jag lever mitt liv genom er skulle jag kunna säga. Och skulle dö om det hände er något. Ni är mitt allt, mina vännner och familj.
suck, jag är hejdlös då jag börjar skriva, hade inte tänk skriva så mkt, men det gick så bra. Något som går bra iaf ;)
Jag funerar på om jag har det så där som jag verkligen skriver. Det kändes som om jag var i trans då jag skev det, så kanske mitt undermedvetna skrev det. Dessutom ser ni väl att allt är bra för jag ler, det gör jag jämt då alla ser. Men kolla mig inet i ögonen, för i mina ägon finns alla sanningar. Mörkret sverper över mina ögon och kollar du riktigt djup så kan du kanske tyda sanningen, att leendena bara är enkelt skådespeleri.
Näe nu vill jag inte vara så här. Nu skriver jag om något kul istället, så ni ser att ljuset finns i mitt liv.
Mamma väckte mig i morse vid 12 tiden, så vi satt och åt frukost här jag mobilens ringsignalr bli agresivare. SÅ jag glömmer nästan kryckorna, sliter åt mig dom, hoppar sen med stora och riskabla steg ( skulle kunna tävla i 3-steg elelr nått xD ) ena kryckan fastnar i mammas handväska, jag ramlar nästan och försöker slita loss kryckan, men då det inte går tar jag det lugnare och får bort den. Stressande och nyfiken fortsätter jag mitt hoppande runt jörnet in i mitt rum, aktar mig från gympapåsen som fick mig ramla i går, fram till telefonen, och hör den sluta ringa. En fin och lång svordomsramsa hörs från mina läppar men då jag kollar på telefonen visar det att det fortfarande ringer, så en annfådd jag svarar hej. Men personen ville inte prata med mig. Hahhaa jag måste verkligen tänka på att inte glömma min mobil i fortsättnigen, för då kanske jag gör ilal andra foten också xD
jaja ska nu försöka ta duscha i badkaret utan att ramla i och ur, och sen se nått tvprogram vi spelat in och sen senare åka till kenneth föräldrar =)
Ha det bra allihopa =) !
Kommentarer
Trackback
