trötter skriver med ett halft öppet öga
Nu på kvällen mot natten har jag halft försökt tittat på filmen som gick på tv, men kan medela att jag misslyckades regält, men jag har iaf lyckats skicka iväg några noveller som nu mamma ville ha till något jag inte fick veta, & jag älskar överaskningar, har en tendens om lillbrorsan avslöjar något som skulle blivit en överaskning, fast & andra sidan så brukar jag ju vilja veta, men ändå inte. haha okej nu börjas det skriva om bara helt onödiga saker som troligen ingen bryr sig om att veta, men jaja om man nu vill läsa min blogg så får man väl skylla sig själv, jag skriver, sen om du läser eller inte är ju upp till dig.
jag hittade en novell jag skrev i 7:an
hm,det känns lite bekant om man tänker riktigt långsökt eller nått ^^ jaja ni får iaf se lit ehur mina skrivkunskaper var i 7:an ^^
här kommer slutet på novellen/sagan "Delina Koranlis av solskenslande" skriven av mig i 7:de klass.
"- AAA!! Hörde de någon skrika. De lyssnade och hörde:
- HJÄLP!! NÅGON HJÄLP MIG, JAG ORKAR INTE MER!! Hörde de och att personen sen började gråta.
De red och Delina såg den snyggaste människan hon någonsin sett eller var det en människa?!
- Vem är du och vad behöver du hjälp med? Undrade Delina
- Jag älvornas riddare och jag heter Manio Milstrick och den elaka häxan har bundit fast mig hör för att dö, sa han.
- Vad hemskt. James hjälp Manio loss och se efter hans sår, sa Delina
- Ja, ers majestät, sa James och började lossa repen.
James fick loss repen snabbt och säg att han inte var så skadad utan han såg bara lite smutsig ut.
Nu när Manio hade tvättat sig så tyckte Delina att han var ännu snyggare än förut och att han var söt som en älva.
- Men vem är du unga mö?
- Jag är drottning; Delina Koranlis av Solskenslandet.
- Ååh förlåt mig ers majestät för min oartighet, sa Manio och bugade sig djupt.
- Ingen fara, res dig upp och gör mig den äran att följa med mig och Mr Droppe, James Droppe på ett uppdrag av den goda fen. Vi söker den sista pusselbiten så att landet ska bli utom fara.
- Ni har räddat mitt liv ers majestät så jag står i skuld till er och följer er gärna.
Dom fortsatte rida och dom hade det riktigt trevligt tillsammans men James såg att det var kärlek i luften över dom, men han blev inte avundsjuk för han viste att han hade Delina som vän för livet och han ville inte ha hennes hand utan bara vara en trogen vän.
- Där är nästa pusselbit, sa Delina med glädje i rösten och pekade upp på ett berg.
- Vi får lämna hästarna här och klättra upp, klarar du det Delina, sa Manio, som inte viste så mycket om Delinas förflutna.
- Det är väll ingen svårighet, det klarar jag kanske bättre än du, och du kan ju flyga upp, sa Delina med glimten i ögat.
- Jovars, visst kan jag det, och jag kan kanske flyga med er, en i taget så klart.
Så flög Manio upp med först James och sen Delina utan någon svårighet, men ack så förälskad han blivit i henne.
Hon var den vackraste människan han sett, det komma bli svårt att inte visa sin kärlek för henne , tänkte Manio.
Delina klättrade upp i trädet som medaljongen pekade på och fann en påse och i var pusselbiten, hon blev så glad av glädje att hon glömde vart hon var så hon tappade greppet och föll mot den hårda marken sju meter ner. Men Manio var inte sen, han såg vad som hände och flög efter henne med en rasande fart och med tanken att han skulle mista henne.
Han fångade henne och landade tryggt på marken.
- Du räddade mitt liv, sa Delina och svimmade.
- NEJ, NEJ!! VAKNA!!! Skrek Manio och kollade hjälplöst på Delina.
- Lugn, hon blev bara chockad och svimmade, hon mår bra, och hon vaknar snart, sa James.
- Vart är jag? Javisstja, du räddade mitt liv, tack så mycket. Men vart är pusselbiten? Undrade Delina som nu vaknat upp.
- Du är trygg nu, och pusselbiten är här så nu kan vi fara hem i lugn och ro, sa James.
De red hela dagen och även natten men sen måste de stanna och vila så skulle dom rida sista biten följande morgon.
Delina, James och Manio stod på kulle och såg slottet nedanför dom.
- Delina Koranlis av solskenslandet, sa Manio och ställde sig på knä framför henne.
- Får jag gifta mig med dig? Fortsatte han.
- Jag vet inte vad jag ska säga, men jag är bara 14 år och är bara barnet, sa Delina förvånad.
- Vi berättar det och så gifter vi oss när vi har fyllt 18 år båda två, sa Manio och trädde ringen han trollat fram till henne på hennes finger.
- Jag säger ja, sa Delina lyckigt.
- Gratulerar, sa James som dom båda glömt bort för tillfället.
- Tack, nu rider vi ner och berättar att vi har pusselbitarna och att vi ska gifta oss.
De red ner och förklarade vem Manio var och visade pusselbitarna.
- Klart att ni ska gifta er, sa Fen glatt.
- Och ni har klarat uppdraget, tack så mycket, sa fen.
De gifte sig tillslut och levde lyckiga i alla sina dagar."
haha ja det var det, godnatt
