R.I.P Gunvor...
På torsdagkvällen så åkte vi till Kenneths pappa för att sova där.
Än en gång var jag hyfsat lugn, för i mina tankar var du bara i ett annat rum.
Sen på fredagen så var det själva begravningen. Då vi satt i bänkarna så var jag väldigt lugn. Sen så vaknade jag likosm upp och "shit, hon är verkligen död, varför har ingen sagt något?!" Sen började jag förneka igen. Men jag tror jag insåg det lite mer än tidigare iaf. inte fullt ut. men det var lite sant.
Det var en fin begravning. men väldigt jobbig så klart...
Sen så var alla än en gång fram till mig och kramade om och beklagade, och jag viste fortfarande inte vilka de var. Och nu så var det fortfarande människor som sa till mig att lova dom att komma ihåg att jag och lillbrorsan betydde jättemycket för henne. Hon betyder mycket för oss med!. . .
Sen var det minnesstund, och då så läste prästen upp en dikt jag skrivit. Jag hade aldrig tänkt den skulle bli uppläst, men jag skrev, visade mamma & kenneth, och sen skickade dom vidare den till knut och så helt plötsligt skulle den med där.
En sista vandring
Fullmånens ljus kämpar sig igenom de snötäckta molnen för att bryta nattens mörker som har omfamnat världen. Snön virvlar ner från skyn i vindens dans. Det är en natt då ingen borde vara ute.
Men ute vandrar en ensam själ som inte skräms av mörkret. En själ som ingen ser. En själ som länge har plågats i sin egen kropp till fängelse. En själ som med lättnad har börjat sin vandring mot ljuset.
Själen har precis lämnat ett hus i utkanten av byn. Kvar i huset sitter människor fulla med både kärlek och sorg till själen som vandrar iväg genom mörkret mot månens ljus.
Människorna kramar om varandra och saknadens outhärdliga smärta kniper om deras hjärtan och stora tårar rullar ner för deras kinder.
De håller i handen till den kropp vars själ just lämnat dem.
Själen stannar, och vänder sig sakta om. Hon börjar gå tillbaka, och återvänder till sina medmänniskor. Men hon återgår inte till kroppen. Hon är medveten om att det inte går. Dessutom är hon glad över att slippa den smärta som har plågat henne så. Det var ingen dröm att se sin kropp förtyna. Hur döden kramade om henne mer och mer. För att tillslut då hennes krafter är slut ta hennes liv ifrån henne. Hon tittar med medkänsla på sina kära. Går fram till dem var och en och smeker dem sakta över kinden, och viskar sen lågt till dem. ”Jag ska nu slutföra min vandring mot ljuset. Jag mår bra nu. Var glad för min skull. Och var glad för allt det vi hade. Tänk inte på den tid vi inte kommer få. Utan kom ihåg mig i era bilder, minnen och framförallt i era hjärtan. Minns allt som vi har gjort, och glädjes för alla år som vi har fått tillsammans. Jag älskar er.”
De rycker till och tittar förvånat omkring sig. Alla tittar frågande på varandra. Men ingen säger något om den ömma smekningen på kinden eller den låga viskning som de hörde i mörkret. Utan de ler bara lite och kramar om varandra ännu mer då tårarna bränner bakom ögonlocken.
Hon tittar på dem en sista gång. Sen börjar hon gå. Hon går med lugna steg upp mot månens ljus.
Sen i strålkastarna från månen så smälter hon in i snöflingornas dans och försvinner sakta från denna värld med ro i sin själ…
R.I.P
Gunvor Lindh
13/8 1942 –
6/12 2009
Och på minnesstunden, då var alla likosm mer avslappnade än på begravningen.
Men lättsamast var nog även då vi närmaste gick och åt på resturang.
+ det var väldigt got mat=)
Som i dikten, hon var nog lättnad över att få lämna detta liv, iumed dom smärtorna hon hade. Jag tycker det är så himla hemskt att en människa skulle behöva vara instängd i sin egen kropp..... =S
Det är så grymt!
för 1½ år sen så levde hon och var helt frisk. men nu...
Men hon har det nog bra nu =)
och någon gång ses vi igen =)
Men jag saknar henne så himla mycket!....
och jag anar att en dag lär jag inse att hon inte är i rummet bredvid...
Men hon kommer alltid att finnas i Bilder, minner och våra hjärtan!
