Tung dag. . .

Så svårt att gå in. För jag viste hon inte skulle möta mig i dörren. Ialla fall så jag inte skulle se henne.
Viste inte vad jag skulle säga till de som var där. Kramade om dem.
Trots att vi alla var i samma rum, och tänkte på samma person så var vi alla så långt bort. Långa tystnader med långa blickar bort i fjärran. Alla med samma Tanke... med samma Önskan. Med musik i öronen kurrade jag ihop mig i fåtöljen. Då min blick inte var fast långt bort så tittade jag mig omkring med suddiga ögon. Det kändes så tomt att du inte var där. Jag ville tro att du bara var i ett annat rum. Jag gick till vardagsrummet och satte mig nedanför fönstret och tittade ut mot snön som föll lika oroligt som mina tårar.

                                            
Sen åkte vi dit.
Jag tog dem i varsin hand. får både deras skull och för min.
Människor kom och hälsade på mig, och gav mig en kram med ordet "beklagar". Jag hade aldrig sett människorna. Men vi alla hade något gemensamt. så det kändes inte alls konstigt att få en kram och en blick som försökte säga något tröstande trots jag inte kände dom.
Sen var det dags. och det värkte så hemskt mycket inom mig. Vi sjöng en psalm, men jag kunde inte få fram några ord. Sen gick vi till henne. Hon såg fridfull ut. och det var självklart inte skrämmande att se henne. Faktum är att hon såg vekligen ut som hon sov. Så jag ville bara ställa mig och skrika rätt ut att hon skulle vakna. Jag ville hon skulle vakna. Självfallet gick jag inte fram och ruskade om henne. Däremot fick hon en smekning på kinden och jag sa att jag älskar henne.
Sen gick vi ut och jag kastade mig i mammas famn och fick behärska mig för att inte gråta hysteriskt..de som kände mig kom och kramade om mig och frågade hur jag mådde.
Sen stod de och samtalade lite. Jag stod på sidan och tittade mot snön som föll, och önskade så mycket att det inte skulle vara sant.
Någon sa mitt namn, en kvinna jag inte kände. och hon berättade att Gunwor ofta hade pratade om oss , och att hon älskade oss. Det viste jag. och jag älskade henne. det viste hon med. men det värmde att höra. synd jag inte kunde säga det till henne. Men hon hörde nog då jag sa det till henne tidigare.
Sen åkte vi hem, fick i oss middag. Fler långa, tysta, smärtsamma blickar. Även en del skratt. "Även i sorg måste man få skratta och vara glad."

På fredag är det då alla ska säga farväl för sista gången. Idag sa vi hejdå till dig då vi fick se henne ligga där.


I morgon blir det skola. Både kenneth och mamma ska jobba, då borde jag kunna gå till skolan. och det är bättre att vara i skolan bland vänner istället för att vara ensam hemma...
Men det kommer bli en grymt tuff dag i skolan. Men tur iaf att lärarna är så förstående om jag inte orkar jobba så mycket.
                                                 

(Skriver inte för att någon ska tycka synd om mig. jag söker inte medlidande. Jag är den som lever.
Utan jag skriver för att skriva av mig som vanligt...)
Men!
                               

                                     Jag är så himla tacksam för allt stöd jag får!
                                        Alla fina och stöttade ord och samtal.
                                Medlidande blickar. och stöttande kramar.
                                               Det betyder så mycket! =)

                                           
                                                


Kommentarer
Postat av: linda

inga ord.....kram

2009-12-14 @ 22:19:04
Postat av: Jossan

Tack syster!

& Tack för dina samtal nu då vi tyvär inte kan träffas.. =)

2009-12-14 @ 22:35:06
Postat av: linda

ja dom glädjer mej oxå

saknar dej ju

2009-12-15 @ 07:19:15
Postat av: Jossan

Jag saknar dig med..

men nu är det inte jättelänge tills vi ses igen! =D

2009-12-15 @ 17:15:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0