Operationen
Måndagen den 19/1 var det dags för operationen av min fot...
Var tvungen att stiga upp skittidigt ( ca 05.45) och jag var ju fastande sen 23.00 kvällen innan, så jag gjorde dubbelduschen, ( rätt så drygt, fast det drygaste var då man efter att ha tvålat in sig med specialtvålen skulle stå och vänta 2-6 minuter , asså har dom tänk få sina pastienter ijälfrusna så att dom slipper göra operationen eller vad? :O )
Då vi kom in på sjukhuset strax efter sju så fick jag byta till nån "sjukhusklänning" och blåa plastfodral ( sådana som man har på blöta skor ibland ) väl inne fick jag drop och något för magstrupen. Jag måste erkänna att jag blivit rätt nervös då.
Men mellan 8 & 9 så kör dom in mig till operationsrummet ( knäppt nog och nervös som jag var så var första tanken, som jag även yttrade "är det inte något ni har glömt, ska inte jag sövas först?" jag visste väl att dom itne glömt det , men jag ville vara säker ;). Fast så mkt nervös var jag inte, jag liksom " ja men detta kan bli intressant, någon gång ska man väl uppleva detta också" jag tyckte att det var ltie fel inställning att ajg tänkte så, var nyfiken och försökte hålla mig från att fnittra åt typ mammas utstyrsel och hela situationen eller något, ( jag vet inte riktigt varför jag ville fnittra och bara satt och log ?! )
Jaja, tillslut fick jag smärtstillande, och det var hemskt, som då jag gjorde illa foten från början så kändes det nu också med smärtstillande att typ hela nacken och axlarna blir jätteunga och nästan domnar av. så tårnarna började rinna, och jag vet att jag nämnde att jag började spänna mina ben, ( men jag var fast besluten att inte utveckla en atack). så där låg jag och grät och hatade verkligen att dom sprutade in smärtstuillande , jag försökte att lyfta hududet men orkade inte för jag tyckte ju att det kändes som om den domnade av, men dom som jobbade där trodde att jag grät för att enligt dom skulle det svida, men det kände inte jag, jag kände bara hur det domnades av. OCh det är allt jag minns. Men tydligen hade dom medans jag varit vaken tryckt på strupen och lite annat, men jag somnade ändå fort. Mamma liksom " du sa itne godnatt " um ja jag gillar ju att sova -_- . Operationen gick som tänkt, dom sa inte " näe tyvär den gick itne att rädd" och jag vaknade ju upp igen , också en grej jag fult nog drev om. Jag vaknade vi kl 10 och tydligen hade jag rest mig, viftat med armara, kollat i kors och frågat vart vi var och vad vi gjorde där. och då dom sa att jag opererat frågade jag varför , och jag minns att jag kände något på mitt ben ( gipsskenan) så jag kände snabbt på den men somnade sen hastigt sen igen. Vid 12 vaknade jag igen ( och denna gång var jag lite mindre groggy ^^ ) så jag fick lite fika. Hör och häpna, Jag åt......... OST!!! Rostat bröd, ost och nån gurka :O . jag som dissar ost tottalt på mackan så där :O
men jag orkade inte bry mig och ville itne vara oartig och kände knappt någon smak.
Visstja, på operationen hade de skärt upp då så klart (brrr.... ) och sen tagit bort lilla benbiten och dragit fast ledbande och skruvat fast med 2 små skruvar ( som skrämmer skiten ur mig, det låter så ja jag vet itne vad, men liksom att två små skruvar ligger där, bläää, jag är så rädd att rubba dom på något outtänkt sätt ?!
Efter lite fika var jag trött men ville inte somna för jag ville åka hem, men det fick jag inte än, jag var tvungen att bli lite piggare & så... så jag somnade igen och vaknade klokcan 15.00 igen. och då fick jag inte somna om...^^
Men jag började fundera på om dom gjort något med mina öron, för jag hörde knappt något, och det hade jag gjort innan, och detr brusade även i dom. sjuksystrarna höjde ju sina röster så klart, men tillslut då jag sa att jag itne hörde vad han sa så såg han utforskande på mig och liksom " skojar du..?! " men det gjoerde jag ju inte. ( hörsen kom tillbaka 1 dag efter iaf.. )
Sen strax efter 3 fick jag åka hem. Så nu sitter jag i en gipsskena, gips på undersidan av benet, och bandage runt allt. det ska jag ha till på torsdag ( 10 dagar med det ) men då ska jag gå med min vanliga skena 5 veckor dag OCH natt :S . och sen efter det 6 Veckor bara dagtid.... :S och efter det tar det ju nån vekca/dag till innan jag kan annvända benet fullständigt... så ingen gradering i år heller =( .... Fan jag som så gärna vill träna och gradera!
Sen på tisdagen var jag & mamma hemma och såg några filmer och åt lite godis och marängswish *mumselimums* .
Men på onsdagen var jag tvungen att gå till skolan ( jag ska ha taxi i 3 veckor)
Dom är så snälla på skolan och hjälper mig om jag behöver hjäl., spec Linn, Linnéa & Emma som hjälper mig nonstop med böcker, matbrickor, fäller ner piggar, , öppnar dörrar, bär allt för mig, hämtar stol till min fot som ska vara i högläge och ser till så att jag inte ramlar i trappen och utomhus, och massa annat.
Tack så jättemycket för all hjälp! :D
utan er hade jag itne klarat en skoldag.
Även dom här hemma får hjälpa mig hela tiden, jag kan ju inte göra något själv. eller nästan inte. och duscha är ju livsfarligt,liksom det är att gå i trappen.
Även Elin som kom i går fick hjälpa mig , tack :)
Tack till alla som får stå ut för mig! :)
men nu e jag ändå less på att itne klara mig själv. jag länktar verkligen tills jag slipper krykorna.
På tisdagen ( den 20/1) var det även 2 månader för mig och Rasmus! :D
Vi firade genom att skåla via telefonen =)
Jag älskar verkligen Rasmus så jättemycket!
Och jag saknar honom också!
Jag kommer att älska dig för all tid!
Var tvungen att stiga upp skittidigt ( ca 05.45) och jag var ju fastande sen 23.00 kvällen innan, så jag gjorde dubbelduschen, ( rätt så drygt, fast det drygaste var då man efter att ha tvålat in sig med specialtvålen skulle stå och vänta 2-6 minuter , asså har dom tänk få sina pastienter ijälfrusna så att dom slipper göra operationen eller vad? :O )
Då vi kom in på sjukhuset strax efter sju så fick jag byta till nån "sjukhusklänning" och blåa plastfodral ( sådana som man har på blöta skor ibland ) väl inne fick jag drop och något för magstrupen. Jag måste erkänna att jag blivit rätt nervös då.
Men mellan 8 & 9 så kör dom in mig till operationsrummet ( knäppt nog och nervös som jag var så var första tanken, som jag även yttrade "är det inte något ni har glömt, ska inte jag sövas först?" jag visste väl att dom itne glömt det , men jag ville vara säker ;). Fast så mkt nervös var jag inte, jag liksom " ja men detta kan bli intressant, någon gång ska man väl uppleva detta också" jag tyckte att det var ltie fel inställning att ajg tänkte så, var nyfiken och försökte hålla mig från att fnittra åt typ mammas utstyrsel och hela situationen eller något, ( jag vet inte riktigt varför jag ville fnittra och bara satt och log ?! )
Jaja, tillslut fick jag smärtstillande, och det var hemskt, som då jag gjorde illa foten från början så kändes det nu också med smärtstillande att typ hela nacken och axlarna blir jätteunga och nästan domnar av. så tårnarna började rinna, och jag vet att jag nämnde att jag började spänna mina ben, ( men jag var fast besluten att inte utveckla en atack). så där låg jag och grät och hatade verkligen att dom sprutade in smärtstuillande , jag försökte att lyfta hududet men orkade inte för jag tyckte ju att det kändes som om den domnade av, men dom som jobbade där trodde att jag grät för att enligt dom skulle det svida, men det kände inte jag, jag kände bara hur det domnades av. OCh det är allt jag minns. Men tydligen hade dom medans jag varit vaken tryckt på strupen och lite annat, men jag somnade ändå fort. Mamma liksom " du sa itne godnatt " um ja jag gillar ju att sova -_- . Operationen gick som tänkt, dom sa inte " näe tyvär den gick itne att rädd" och jag vaknade ju upp igen , också en grej jag fult nog drev om. Jag vaknade vi kl 10 och tydligen hade jag rest mig, viftat med armara, kollat i kors och frågat vart vi var och vad vi gjorde där. och då dom sa att jag opererat frågade jag varför , och jag minns att jag kände något på mitt ben ( gipsskenan) så jag kände snabbt på den men somnade sen hastigt sen igen. Vid 12 vaknade jag igen ( och denna gång var jag lite mindre groggy ^^ ) så jag fick lite fika. Hör och häpna, Jag åt......... OST!!! Rostat bröd, ost och nån gurka :O . jag som dissar ost tottalt på mackan så där :O
men jag orkade inte bry mig och ville itne vara oartig och kände knappt någon smak.
Visstja, på operationen hade de skärt upp då så klart (brrr.... ) och sen tagit bort lilla benbiten och dragit fast ledbande och skruvat fast med 2 små skruvar ( som skrämmer skiten ur mig, det låter så ja jag vet itne vad, men liksom att två små skruvar ligger där, bläää, jag är så rädd att rubba dom på något outtänkt sätt ?!
Efter lite fika var jag trött men ville inte somna för jag ville åka hem, men det fick jag inte än, jag var tvungen att bli lite piggare & så... så jag somnade igen och vaknade klokcan 15.00 igen. och då fick jag inte somna om...^^
Men jag började fundera på om dom gjort något med mina öron, för jag hörde knappt något, och det hade jag gjort innan, och detr brusade även i dom. sjuksystrarna höjde ju sina röster så klart, men tillslut då jag sa att jag itne hörde vad han sa så såg han utforskande på mig och liksom " skojar du..?! " men det gjoerde jag ju inte. ( hörsen kom tillbaka 1 dag efter iaf.. )
Sen strax efter 3 fick jag åka hem. Så nu sitter jag i en gipsskena, gips på undersidan av benet, och bandage runt allt. det ska jag ha till på torsdag ( 10 dagar med det ) men då ska jag gå med min vanliga skena 5 veckor dag OCH natt :S . och sen efter det 6 Veckor bara dagtid.... :S och efter det tar det ju nån vekca/dag till innan jag kan annvända benet fullständigt... så ingen gradering i år heller =( .... Fan jag som så gärna vill träna och gradera!
Sen på tisdagen var jag & mamma hemma och såg några filmer och åt lite godis och marängswish *mumselimums* .
Men på onsdagen var jag tvungen att gå till skolan ( jag ska ha taxi i 3 veckor)
Dom är så snälla på skolan och hjälper mig om jag behöver hjäl., spec Linn, Linnéa & Emma som hjälper mig nonstop med böcker, matbrickor, fäller ner piggar, , öppnar dörrar, bär allt för mig, hämtar stol till min fot som ska vara i högläge och ser till så att jag inte ramlar i trappen och utomhus, och massa annat.
Tack så jättemycket för all hjälp! :D
utan er hade jag itne klarat en skoldag.
Även dom här hemma får hjälpa mig hela tiden, jag kan ju inte göra något själv. eller nästan inte. och duscha är ju livsfarligt,liksom det är att gå i trappen.
Även Elin som kom i går fick hjälpa mig , tack :)
Tack till alla som får stå ut för mig! :)
men nu e jag ändå less på att itne klara mig själv. jag länktar verkligen tills jag slipper krykorna.
På tisdagen ( den 20/1) var det även 2 månader för mig och Rasmus! :D
Vi firade genom att skåla via telefonen =)
Jag älskar verkligen Rasmus så jättemycket!
Och jag saknar honom också!
Jag kommer att älska dig för all tid!
Kommentarer
Trackback
