utdrag ur text.
Likt stjärnorna på himmlen som alltid dyker upp då mörkret faller, så finns mina underbara änglar där för mig då mörkret slår ner mig och kontrollen inte längre finns i min närhet.
Desamma kommer jag alltid att finnas för er!
"Ena sekunde stirrade jag in i väggen, andra sekunden sprang jag, ner för alla trappor, ut och bort. Mot min inplanerade flyktplats. Försöker desperat ringa efter hjälp. Benen skakar, händerna skakar, kontrollen börjar svika mer. Krafterna börjar svika. Andningen blir snabbare.
Faller ihop innan målet är nått. Orkade inte mer. Låg där,skakande, gråtande, hyperventilerand. Känner förnedringen då folk går förbi, tittar, skrattar. Men Hjälpen, tryggheten kom inom kort. Fanns där för mig. Hade tålamod, hjälpte mig. Förstod. Fanns där. Ingav trygghet och värme.
Mina stjärnor i mörkret som bär mig då jag själv inte orkar gå.
Det fanns ingen större annledning. Så arg!- varför?! Hur kunde jag tillåta mig att tappa kontrollen? Skammen efter.. Svagheten.. Hatar det! Hatar det! Men jag vet att jag har gått långt. och jag kommer gå mycket längre."
