Dags att vakna upp och erkänna sanningen för mig själv
Jag hör tystnaden eka omkring mig. Så jag öppnar försiktigt mina hårt, slutna ögon. Tomheten pressas mot mig och jag ser avgrunden uppenbara sig framför mig.
Jag har hållit så hårt i de ljus som lyser starkast att de har blindat mig för annat. Annat som är så viktigt. Sådant som snart har gått förlorat. och något som jag faktiskt inte kan klara mig utan. Så dags att erkänna för mig själv att jag längre inte kan blunda. Dags att försöka göra något åt detta. Frågan är bara vad... eller är det redan försent?
Hur kan jag vara så korkad att slänga iväg allt det som är så viktigt??
Hoppas det är en tid för att bli förlåten.. Kan ni acceptera mig som jag är nu?..
Förstår verkligen nu vad jag har förlorat. Hur kunde jag vara så korkad?
Gör så ont inom mig. Saknaden klämmer sönder mig. Men det är välförtjänat åtminstonde.
