tankar från insidan
Vardagen rullar på riktigt bra. Allt tycks flyta på bra och lösa sig.
Inte ens ett vinddrag av konflikter från något håll.
Allt är bra nu. Jag håller mig rak och följer med vardagen.
Bara en person ser mig i skuggorna hur jag ibland inte orkar stå upp. Bara den personen ser hur hårt allt har tagit på mig. Hur pass det har dragit ner mig trots allt är lugnt nu.
Han ser hur skuggorna bakom mig påverkar den tunna tråd jag står på. Han ser hur lätt tråden vajar. Med vindpustar från flera håll som nu håller sig borta.
Känslan av att hänga löst i luften mellan allt påverkar.
Att inte veta.
Allt är bra nu.
Men ändå fortsätter alla säga att jag ska vara berädd på svek, och på att falla omkull lite.
Gammalt från annat håll börjar flyta upp. Folk som försvunnit bort närmar sig. Vissa förvirrar mer än nyttigt. Vissa visar rakt på sak. Något ger mig sorg och glädje. Annat ger mig mest skräck. En skräck jag inte förstår.
Framtiden närmar sig med stormsteg. Så sjukt nyfiken och allt känns så otroligt spännande. Men ändå kommer stressen ikapp om drömmar jag inte orkar ta tag i.
Förut sas det att all förvirring försvinner efter tonåren, när man blir vuxen. Jag har sett. Det är inte sant.
