Förvirrad
Längs livets väg jag på något sätt glider fram, famlande och snubblande. Mina ögon kastar runt oroliga blickar utan att veta vart jag ska fästa fokus. . .
Ena stunden känns det som om allt ska bli bra, och jag känner lugnet lägga sig och ett leende sprida sig över läpparna.
Andra stunden. Då rasar allt igen. Detta är inte en kamp jag driver själv. Det är flera penslar än jag som försöker måla. Så även om jag känner mig nöjd, så behöver inte de andra känna sig det, och kanske fortsätter måla. Vilket innebär att jag också måste fortsätta.
Varöfr måste allt bli så drastiskt?
Varför kan vi inte bara göra detta lugnt och diskret. Just nu så är duken ändå väldigt lättmålad, så varför måste vi ta in proffs när vi ändå kan måla det själva?
Min käraste, snälla ta mig långt långt härifrån.
Det gör så ont alltihop.
Benen veker sig.
Tack och lov så lyser så många ljus upp från massa händer som skingrar skuggorna.
Men räcker det inte nu?
Går vi inte för långt?
Det ser ju ut att ljusna, och vi ville aldrig knäcka något helt.
Bara ruska om juh.
Är det inte över snart så vi kan återgå till det normala?
man kan inte alltid klara allt själv.
för att det ska bli morgon måste det först vara natt.
håll i hatten för nu kommer det storma och fin kära fin jag tror det är bra.
vet....
jo man måste se mörkret för att uppskatta ljuset mer.
mm joo vet det kommer storma, men jag är inte tillräckligt berädd....
hoppas du har rätt
Finns det något som man verkligen kan förbereda sig för?
hmm det har du nog rätt i sandra..
vilket gör egentligen allt intressant, just för att man inte vet vad som kommer hända?
