insideofmyheart

Allt gick ju så jävla bra. För bra, jag visste det... seriöst, sluta fälla mig...

Känner hur jag snubblar fram mer och mer, förvirrad, och ledsen.

Inget går som det ska.

och sluta dö från mig...

Jag behöver hjälp framåt att fixa alla nya etapper, jag behöver INTE flera slag i ryggen eller krokben..

håll bara upp mig. Känns som jag vinglar på kanten.. Helt naturliga saker. Men varför måste allt vara så svårt...

inget blir som det ska..

hur svårt ska det vara att börja om? Varför kan jag inte bara va som alla andra...

och så fort jag börjar öppna ögonen efter förra slaget så snubblar jag över nästa steg. Gick barfota hem inatt. I mörkret. Kände mig precis som jag gör inombords.

förvirrad, ledsen, kall och snubblande..

 

åh blä.