insideofmyheart

(kommer inte ihåg vad det gällde om, men helt plötsligt utrister elin)
Elin: TATTARE!
Jag: Vet du ens vad det betyder?
Elin: Ta dig där bak ( säger hon jättestolt )
Jag: Men, när det gör det ju inte. (suckar jag lite lätt )
Elin: Nehe, näe vad betyder det då?
Jag: *tystnad* öhm... Jag vet inte..
Elin: *SUCK*.
starx brister vi ut i skratt i telefonen xD
då vi elin väl slår upp det och läser vad det betyder så hänger ingen av oss med, men jag, näe det avslöjar jag ju inte så klart.
Jag: den där betydelsen betyder typ att öh, tänk dig en liten gammaldagsby, och så blir någon utsparkad därifrån, då är den personen en tattare.
Elin: jasså? Näe, jag förstår ändå inte riktigt...
Jag: Inte jag heller faktist....

hahahha Elin, du & jag skulle komma långt xD

Nu mer hoppar jag på moln, ler konstant och spenderar väldigt mycket tid i telefonen ( fast det gjorde jag ju iförsig tidigare, fast nu är vi kanske lite duktigare på att snacka =) )
En kompis sa mitt namn idag då jag med ett leende satt i mina egna tankar. (numer är jag lättare att få snabb kontackt med ;-) )
Hon log mot mig och sa med ett leende att " du är så possetift förändrad" ( kanske inte precis dom orden, men principen. )
hon forsatte  :
- förut kunde du sitta så här, sa hon och härmade mig hur jag brukade sitta med nerböjt huvud, ögonen mörka, långt borta  och sorsna och muniporna ner till golvet.
- men nu,  fortsatte hon, ser du ut så här, och så log hon med hela ansiktet, glittrade med ögonen och läpparna log så där som man bara gör då man är kär, då man riktigt älskar någon.
Jag bara log lite smått generat över hur mycket det märktes på mig och skänte ( som är väldigt vanligt numer , snarare alltid ) en tankte till min underbara pojkvän.

Men jag får inte glömma hur livet kan vara.
Jag har insett att det är många som har döljt ett mörker som jag nu insett tycks finnas även i dom. Varöfr har jag inte märkt det tidigare? För dom ska jag kämpa, så som dom har kämpat för mig.
Mörkret verkar inte vilja lämna mitt liv. om det bråkar med mina vänner, så bråkar det även med mig.
kankse för att jag tidigare nämnde att jag trivdes i mörkret? att man alltid då var berädd på allt då. Jag kände som jag svek er så mkt då jag sa det.
Nu blockerar en starkare kraft mörkret, och det heter kärlek.

kärlek är det vackraste som finns!
blomamn fick blomma ut och välkommnades med öppna armar och den kommer nog itne att vissna!

Det blev en senare natt, men nu var det inte för mig, den person jag såg falla framför mina ögon föll längre än jag någonsin gjort.
Vad har jag klagat för? Dom annlednigar som gjorde att jag föll är ju ingenting inser jag.
Du har fått stötat mig, fasten du själv har det svårare. Du är en sån stark tjej! Men man får inte bli för stark, men du kom ihåg, man är stark och modig om man törs gråta. Jag kommer alltid finnas här för dig, det behöver du inte vara orolig för!  Och jag lovar dig, det går att ordna, det kan bli mycket bättre, och det ska det också. Jag ska försöka hjälpa dig, men det står inte i min makt riktigt, men jag ska stötta dig och finnas här och lyssna och föröska göra allt som står i min makt för att du ska få det bättre.

Måste erkänna att först var jag lite skraj, för jag trodde att det var rädsla för mig jag såg i dina ögon, att jag som gled iväg från dig eller jag hade gjort något. ( vilket jag inte kunde komma ihåg) . Men sen insåg jag ju att det var en försvarsmekanismen.
Jag önskar att jag kunde göra mer för dig, för du betyder så mycket! & ja du har gjort jättemycket för mig, även fast du nite ser eller förstår det så gjorde du det den dagen för tre år sen då du kom in i mitt liv. som du sa, det känns som vi kännt varandra längre, ja det känns som vi alltid kännt varandra.

fortsätt kämpa, du får itne ge upp! Jag kommer alltid finnas vid din sida!
Tillsammans är vi starka!

Det som endast tycks existera i filmer, finns i verkliga livet, i mitt liv. - äkta kärlek.

I torsdags, den 20/11-08  kommer alltid finnas i minnet, för det är en sån fantastisk, underbar dag. Den dag då det inte längre gick att förneka. Vilket jag är så himla glad för!
För jag älskar verkligen honom, han betyder så himla mycket och är en sån stor del utav mig. Vi är lika på många sätt och en sak till vi nu har gemensamt är dom starka känslorna för varandra. Jag kan göra allt för honom och kommer finnas här för honom så länge han vill. Dessutom är vi ju tvillingsjälar som sagt =) .
Jag är så himla glad att han råkade adda fel msn, se vad det har lett till.
Som förhoppningsvis kommer hålla för evigt! och längre.
ja då i torsdags kom vi in igen på ämnet "kärlek" som vi har pratat om så mycket. Vi skrev länge i gåtor som handlade om vi vågade lyssna på våra hjärtan och satsa på ett förhållande. ni kanske undrar varför vi inte skulle våga. Men rädslan för att förstöra den fina vänskap vi har skapat är enorm. Jag kan erkänna att jag var livrädd för det, för hellre att bara va vänner än att inte ha honom i mitt liv alls. Visst, sen fanns ju tankarna  om det som alla varnar mig för, men jag vet att jag inte kommer bli sårad. Han är ju som jag, & skulle alltså inte göra det med viljes. Det andra som vi övervgde med var om vi sulle orkade leva med den lögn om känslorna  för oss själva. Men det gick alltås inte längre att förneka. och tillsut sa han det i rena ord. och jag besvarade dom.
Det enda som känns jobbigt är att vi inte kan träffas så ofta vi vill. Men det kommer funka ändå!

Under den senaste veckan eller två så har jag ofta varit långt borta i mina egna tankar och mest lett då jag måste.
Men nu, då ler jag konstant för att jag verkligen vill le och är överlycklig, det är en sån skillnad på mig, och jag vet nog annledningen,  & ni har nog också vid det här laget räknat ut det. Jag älskar dig  Rasmus över allt annat, och han säger att han älskar mig. Kan ni fatta det, den vackraste och underbaraste ängeln, älskar mig Jag måste vara den lyckligaste tjejen i hela värden, näe i alla unieversum.

Jag träffade en ängel som jämt har funnits här för mig, blivit en underbar vän och nu en livskamrat.
tillsammans har vi kämpat, men nu kämpar vi verkligen tillsammans, hand i hand med kärleken runt om oss.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men ord kan inte beskriva mina känslor för dig Rasmus.

kan man bli gladare?
Näe jag tror inte det.

Äntligen är det sagt.
Jag är så himla glad över det!

okej, nu ska jag försöka vara lite possetiv här.
öhm hur börjar jag då?
haha ja detta är början på ett urkasst inlägg xD
ursäkta för det^^

Näe varför vill jag helt plöstligt börja vara possetiv?
En sak jag kom & tänka på var att det som försegår i mitt huvud, det är inte i närheten av många andra. serigöst, jag har det ju egetnlilgen skitbra, jag kanske inte mår så bra och mitt huvud är fullt med tankar jag inte ens skulle kunna beskriva här, för ibladn förstår jag inte ens själv på dom.
men näe nu blev jag för negativ :/
men det finns ju verkligen många som har det  värre, både i min närhet och runt om hela värden. 
Dessutom så måste jag ju försöka för mina vänners skull, dom ska inte behöva dra upp mig hela tiden.
men som sagt, jag vill inte härifrån fören jag vet att jag inte lämnar någon kvar här på detta ställe.
För andras skull kankse jag kan ta mig upp hörifrån, eller så kommer det bara se ut som jag gjorde det. att alla kommer se mig att jag är uppe från detta hål, att endast jag ser sanningen, som begravs inom mig själv.

För första gången på väldigt länge så känns det som om dagen från början till slut varit underbar, okej underbar är väl väldigt mkt överdrivet, men jag har inte försvunnit i mitt eget huvud, och mörkret lättate trycket runt sina armar om mig för en dag, jag kände ju så klarts mörkret omfamna mig lätt men inte så mkt, och jag vet att det står på lur bakom hörnet, så även fast jag känner att nu är jag redo att kankse  kämpa mig upp, så vet jag itne om jag vågar. För är jag här nere är jag berädd hela tiden på att dras ner ännu längre, men om jag skulle komma upp  så skulle rädslan att komma ner knacka mig på axeln hela tiden, dessutom så skulle det kännas fruktansvärt att ramla ner igen efter att tagit sig upp. Visst, mörkret kankse inte är trygt, varmt eller ljust. Men jag vet iaf vad det vill, och jag vet då att det troligen blir värre. Så om jag förväntar mig att falla, så blir jag inte besviken om jag gör det... Dessutom så vill jag inte lämna honom ensam här i hålet med allt mörker.

Visstja, jag pratade med en kompis idag. och det är jag superglad för, för hon gav mig tro på kärleken. Hon har träffat en kille som hon träffat en gång, ( dom lärde känna varandra på nätet och blev ihop samma dag.)  och dom har varit ihop 8 månader snart =O  Dessutom kom han med förslaget om att dom skulle förlova sig,. ( min första tanke var fkatist , typiskt mig, " naw, så himla romantiskt & gulligt" sen sa jag ju det att " är ni inte lite väl unga" men det var om några månader och är man kär så är man. )  Jag tackade henne för att hon gjort så att jag tror lite grann på att det verkligen finns något som heter kärlek.

aropå kärlek, jag vet itne om jag vågar skriva något om det ämnet, jag vet itne varför.

visstja det där fröet, jag snackade lite med linn som nog inte förstod mkt då jag bara helt plöstligt sa att " jag låser nog in fröet och tar fram det då jag vågar, då jag vet att värden kommer ge det en chans att låta det blomma ut." ( hon fattade inte mkt ^^ , men gåtor är jag kass på, men jag att skriva och prata oförsåligt är jag duktig på, därför många ofta säger "va" då jag pratar ^^ xD ) För jag vet inte hur mkt det kan förstöra. okej, det kommer inte bli ett andra värdskrig. men förstör det något så kommer jag nog få känna bottnen fortare än tänkt. men om värden bara inte vill se det utan låter den vissna, det är självklart okej och axeptabelt, visst, jag kasnke faller en liten bit, men om värden överlever, om inget förstörs, då stannar jag kvar där jag är, stolt över att jag vågat vara modig för en gångs skull. Men frågan är, hur modig är jag, vågar jag riskera något, för  jag är så rädd att det ska förstöra hela min värd och liv, att allt blir konstigt, komplicerat och försvinner.  och då nöjer jag mig hellre som det är nu, än att en så stor av mitt liv försvinner...
Varför kan jag aldrig nöja mig med det jag har?

Ser fortfarande orden jag hörde för ett år sen cirkus " för att vara snäll"
Och nu på senare tid ungefär samma sak.
Kommer något sådant upprepas igen?
mamma sa att man måste uppleva det och det kommer upplevas  flera gånger. för då lär man sig.
men visas tycks ha tur och slipper "lära sig" .




så vad nu?
jag vet, ska iaf ut & sälja senare ikväll. ^^

visstja, var på något skolan kallade "praso" , så jag avr & kollade på liljaskolan med sp( samhällskunskapsprogrammet) . Där funderar jag på att gå ^^ något som jag vet iaf ^^
sen var jag på media på midgårdskolan, det var en jättefin skolan, men inte riktigt min grej.

jaja brorsans tur att ha datan.

ha det bra allihopa!

Det har blivit väldigt många inlägg här nu, vissa kortare och vissa längre. Jag försöker skriva precis allt jag vill, men vissa saker, näe, det går inte, dom stänger jag inom mig själv. men att det blir så korta ibladn är för att det är tankar som dyker upp, & jag ska ju försöka skriva här det som kretsar runt, men det är så mkt och så ihoptrasslat och djup in, så det blir så kort då, eller gåtlikt. för jag själv förstår ju inte ens mina egna tankar, då är det ju svårare att skriva det.
Som fröet. Jag vet itne om jag vågar. Jag är så sur på mig själv för att jag försöker begrava det. Jag borde istället vattna det, så det får blomma ut. Visst sen kan det hastigt vissna och dö. Eller så kan den blomma ut mer och sen skina och vara vackrast av alla blommor. Men vågar jag? Det börjar kännas fel, fast egetnligen är det inte bara fel, det är bara lilla jag som inte kan styra mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra, troiligen lägger jag fröet i ett kassavalv där tiden står stilla, så jag kansnke någon gång längre fram i tiden kan ta fram det och låta det då fortsätta där det slutade.
Ingen har fått veta vad för hemlighet denna eventuella blivande blomma medför sig. knappt jag själv. Men kommer någon någonsin få veta? Vill jag att någon ska veta?
Nu har du fått lite mer att klura på, men det hjälpte inte så mkt va?
Du är ( nu ska jag formuelara mig rätt ^^ xD ) bra på att få mig att prata och öppna mig ( rätt formulearat? ^^ )  men om inte ens jag kan se den fina lilla hemlissen, hur kan då du? kanske, kankse, vem vet, inte jag iaf^^ .

Det är så mkt nu. mer än jag tror, jag försöker även för mig själv, men ibladn känner jag att en tår rullar ner för min kind utan annledning, då tänker jag direkt " vem försöker jag lura, jag är fortfarande kvar i detta mörket och hål"

Näe nu måste jag dra mig härifrån, fic nu huvudvärk från ingenstans, och måste även smörja in min kind med hudkräm så den inte blir så torr pga tårarna som sakta rinner ner.
Dessutom är det den förbannade skolan i morgon. Jag vill inte dit, så varför tvingar man dit mig?
Jag vill bara vara hemma, sova, lyssna på musik, skriva och( prata i telefon =) ^^ ) .
visstja måste plugga på en läxa också, lite sent, num, men ska bara finslipa lite...


Tänk om jag bara fick åka bort.... visst, jag skulle sakna vännerna här  (& då jag skriver "vänner" inkluderar "bästis" i det)     men som exepel så klarar jag & rasmus oss ju med att bara snacka i telefone & chatta & sånt, ( fast vill så gärna träffa dig igen! =) ) så det borde ju gå med vännerna också.
kan inte någon komma & ta mig iväg långt långt bort, för själv , nja. jag kan ju inte bara gå ut genom dörren.
 men då är det ju skolan =(

jaja ska försöka sova nu som sagt... fast sen hur mkt sömn det blir, först fotövning, sen spanska, & sen ska jag ju vilja sova och lyckas med det.

Godnatt allihopa

jossan, ja du får ju skylla dig själv.....
jag e ju bara för mtk, varför är jag så som jag är?
öppna munnen och sjung ut det, ( öm, sjunga nja det är nog överskattat gällande mig xD )   jag är allt duktig på att döda blommor ^^  :/

Det verkar bli en lång natt igen, en lång natt med tårar och funderingar för min del. inte så lång som sist, för i morn är det ju skola som jag måste gå till.
Jag vill inte lägga mig, för i morgon är det en ny dag då ännu mer kan bli fel, och en dag då jag måste le kämpa och plugga^^.....

Hur mörkt kan det bli, hur långt kan man falla ?
Det är en fråga jag troligen lär få svar på.
Det blir ett smärtsamt svar, men kanske lättsamt också....

Allt var tydligen bara skitsnack alla drömmar och planer, bara skitsnack.
alla känslor, dom var tydligen bara till för att lekas med. okej jag bryr mig inte.
det jag bryr mig om är framtiden, kommer jag våga lita på någon, kommer jag våga ta egna intiativ. kommer jag våga tro på kärleken?
Jag vill så gärna, men efter att mer än en person har lekt med mina känslor så blir jag så osäker " vem kan jag lita på, vem talar sanning? "

Kommer precis från musikskolans konsert, dom alla var superduktiga!


Jag fick höra från några små källor att jag var mkt mer lurad än jag trodde.
Att jag var sviken, lurad och ja jag vet itne hur jag ska förklara det. Men jag bryr mig faktist inte. jag struntar fullstäningt nu vad han igentligen tänkte och tyckte och behandlande mig.
Men så varför skriver jag detta då?
o för då jag satt och lyssande på alla så slog det mig, vem kan jag lita på?
Kommer jag kunna lita på någon i framtiden, liksom det är inte första gången någon ljugit om att personen älskar mig.  Jag hörde så mkt saker som han sagt och jag fattade inget, sa bara att ja då var det ju rätt att jag gjrde slut, och som jag skrev, jag bryr mig inte.
Det jag bryr mig om är om jag kommer våga lita på någon i framtiden...
Jag kämpade men en tår rann ner för min kind där borta. Hur kommer min framtid att bli?

Mörkret har kommit för att stanna , det sluter sina armar om mig och kväver mig med mörkret och drar mig ner i hålet, ännu längre ner...

När ska det ta slut, eller komme rlivet alltid att avra så här jävligt? 

Jag var tydligen inte så stark som jag trodde...
Lite foton och musik och minnen kan göra mkt.
Näe nu får jag ge mig. 
Det är glömt, det är verkligen, det är bara.. det var ju ändå en del av mitt liv.
Fast som man säger att då en person dör så föds oftast en ny.
& då han försvann så kom en annan person i mitt liv som också är en stor del av mitt liv. Den personen kom iförsig innan den andra personen försvann, men "en dog och en föddes" .  men jag är nog nöjd över hur det är nu.
Över dom personerna som finns i mitt liv.
Ni är oersättliga!
Jag vet att jag hade sagt att det skulle hålla förevigt och nu är det borta.
Men även fast jag säger att ni alltid kommer betyda så mkt för mig och kommer finnas för evigt. så kommer jag ha rätt denna gång. Det är förvissa inte samma sak, "killar kommer och går, men vänner består" eller vad man nu säger.
Men jag vill bevisa motsatsen, att killar inte alls kommer och går, att det verkligen finns något så måktigt som heter kärlek! 
Jag tror att det gör det, jag tänker inte förklara varför^^ , men jag vet att det finns något som heter kärlek, frågan är bara vart den finns och vart den besvaras...?!

Nu är allt det förflutna glömt, det är bara dock lite minnen som spökar, men det är glömt, det kan jag försökra alla om, det är glömt för länge sen.

Jag blev ihop med en person, och gjorde slut med en annan.

nu är jag berädd att gå vidare, så som jag varit så länge.
Men en vän sa till mig att det inte spelar någon roll om jag glömt honom, för det är så mkt annat som påverkar det som drar mig ner i hålet.
Hon har nog rätt, för  om allt vore bra, varför ser jag bara mörker då?
Jag hamnar ofta i mina egna tankar då jag glömmer att le.
Jag har lärt mig nu ( hoppas jag) att se till att vara bättre kontacktbar då någon vill mig något, så jag inte fastnar i den värd /hål/mörker jag dras till.  Men då någon säger mitt namn så lyckas jag komma ur mitt huvud för att upptäcka att vännerna tittar oroligt och frågande på mig.
Då ler jag hastigt och då ger dom sig lite tveksamt så kan jag återgå till skuggorna.
Men jag måste vara mer försiktig. asså visst jag vill inte vara här, det tror jag inte. men kraften som drar mig ner är stark.

 Lisa nillson- Långsamt farväl

Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att häjrtat längtar ut
Ref:
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg
Ref...
Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför vl
Om du ser mig i ögonen
För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
( Känner mig alltför väl
Se mig i ögonen )
För vi kan bara vara de vi är
så ge mig inga själ, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

bara en låt jag lyssnar på nu, det talar kanake om kärlek, men för mig så säger vissa menigar så mkt mer. inte så bra att lyssan på kanske om man vill försöka vara possetiv, men som jag har sagt, det tar den tid det tar. Jag försöker, och ska lyckas på något sätt, men frågan är hur tar jag mig upp... ?

ps. Det gick bra för vår del, men jag hoppas fortfarande att det funkar för er också *hoppas, hoppas så himla mkt! * =D

Sorrya tt jag inte skrivit så mkt i helgen, eller jag har inte skrivit alls. men har inte hunnit^^.
va hos pappa, gjorde inte så mkt, såg på film, var vid datan,  spleade lite tv-spel och så, & javissja, träffade syrran m. c.o. =)
Idag ahr det itne varit så mkt, skola först, där vi nu har börjat sjunga för lucia, så nu måste jag väl sluta förneka att vintern är här (eftersom snön nu har kommit igen ) och att julen är påväg,. Det kändes så himla mysigt med julsånger, så hemtrevligt.
SÅ vi började sjunga och dom flesta försökte först med sina specialgjora operasånger få till sankta lucia, det lät faktist helt okej =)
sen skulle vi komma upp i ton så då musikläraren spelade en ton så tog vi till alla ljusaste röster ( min sprack ^^ xD ) och sjöng " Naaa-- NAaa" .  ALla hade verkligen en sååån inlevelse ^^ hehe. Sen skulle vi sjunga "över gläns & strand" ? öh heter den så? men ingen kunde typ melodin och man hörde bara några röster sjunga ljust och tyst, alla tänkte liksom hur fasiken sjunger man nu?
men det är typ första gången på länge som klassen tycks höra ihop ^^
så vi får väl se hur det går på lucia.
Efter skolan kom Elin =D
vi gjorde lite blandade saker =)
avslutade sen kvällen med att prata lite emd rasmus =)
och nu prison break ^^
som jag tror har börjat nu efter pausen. ha det bra allihopa =)

ps. jag hoppas så himla mkt att du får komma hit, det vore så himla kul att träffa dig igen!
men det finns ju något som heter föräldrar...
*hoppas, hoppas*

Teather, det har jag väl aldrig varit bra på, men jag trodde att jag var tillräckligt bra för att kunna lura alla & le.
men..
En vän drog mig undan idag och sa att jag itne kunde glömma allt bara så där, vilket jag hade sagt att jag skulle göra.
Jag svarade att det kanjag väl visst, han hade ju sårat mig så , så han är nog glömd, fortare än någon trodde, även jag.
Men svaret blev att jag inte mår bra, och det beror inte bara på honom, utan hela mitt liv.
Hela mitt liv täntke jag, shit, ja allt är kanske inte bra.
Jag svarade att jag kanske trodde och tänkte att om jag försökte lura mig själv och alla att jag var ute ur detta hål så kanske jag och alla skulle tro på det.
Svaret blev att ajg måste öka min självkänsa och det skulle hon hjälpa mig med. allt det hon sa till mig var så himla fint och jag blev så rörd.
(men allt beror på mig, jag kan inte ta mig fortare ur detta hål fortare än vad jag är berädd att göra. Att det får ta den tid det tar, jag ska kämpa och jag vet att jag har flera som hejar på mig och hjälper mig upp. Men hoppas inte för mkt, som sagt jag försöker, och jag kämpar, men om jag lyckas, det vet bara framtiden.)
Jag hittade ingen annledning till varför jag inte skulle må bra.
jag har många annledningar som jag inte riktigt förstår själv, det är för trassligt i mitt huvud. Men jag fick en klar annledning idag. Det gällde två vänner, en av dom hade det inte så bra, därför hade itne den andra kompisen det heller. Därmed itne jag heller.
Jag känner mig så maktlös som inte kan säga eller göra något. Jag skulle vilja göra allt bra för dom..
Även fast mamma säger " du kan rädda inte hela värden"  så vill jag det, iaf dom som betyder så himla mkt för mig! Dom som står betyder så mkt för mig kan jag göra allt för, glömma mig själv och ge mig in i kampen för att rädda dom som står mig nära!

men det känns skönt att jag har glömt honom så gott som helt, inga tankar cirklar runt honom, jo visst om något påminner om honom, det var ju ändå 3 månader, men han sårade mig för mkt, och det gick inte, så nu är det ett minne som är förgånget. så det blev iaf lite lättare att ta mig ur detta hål, lite högre upp kom jag, men dock bara lite.


 

Jag misslyckades totalt med mina planer då jag tänkt genomföra det.
 Senare blev allt värre och sanningen kom fram ur mig, och du gjorde det åt mig. men jag lovar att du också hade tänkt göra det.
Tårarna vällde upp, bara tre tankar fanns framför mina ögon. "Hur blev det så här?"  , " Varför reagerar jag så här?"  och
" Jag vill bara bort härifrån" .

Men bort det kom jag inte, tydligen var det försent för en finfin promenad någonstans långt bort.
så det blev att ringa, och sen gå ner och lugna mor min, och sen något himla skolarbete , tydligen får jag inte försumma det...
Sen tillslut 00.20 så gick jag och la mig, alltså inte så sent som jag trodde.

Så många tårar, varför?
 Vill bara gråta nu, men det känns som fel tillfälle.
Vad ska jag ta mig till?!
Jag vill bort härifrån som sagt.

Jag trodde att mörkret skulle skingras och att jag skulle få se den starka solen.
Men istället fortsätter jag vandra här, men den tunga sten jag burit har jag iaf tappat, så det är lite lättare att famla i mörkret nu.
Jag försvinner i mig själv och drunknar i djupet som finns i mitt huvud och tankar.
Ibland blir jag nästan okontacktbar.
kompisarna säger att , "men jossan nu är du borta IGEN" så börjar dom först med sina röster få mig tillbaka, sen vifta med händer framför  mina ögon och tillslut ruska i mig, då dras jag hastigt tillbaks och kollar sorgset men tacksamt på dom och då jag ser att dom är nöjda, så  faller jag tillbaka.
Igår knuffades jag ut för ett stup, eller tog jag steget själv. Jag vet inte, jag vet bara att jag föll och faller fortfarande.
Det finns dom som sträcker sina händer efter mig, jag fösöker förvirrande att att fånga händerna men jag ser blockerar mig själv.

fuck, jag borde inte sitta här & skriva, jag borde arbeta med en himla clown vi ska lämna in på maten som ska motsvara vårt prov. jag har mkt kvar, men pallar fan inte med det.  Det är för mkt annat i huvudet.

hur ska jag ta mig igenom detta, kanske om jag får fara bort, men närmaste tillfället att komma utanför umeå blir väl sportlovet då jag förhoppningsvis ska till syrran i sthlm =)
& då hoppas jag även att jag får göra om "torsdagen" igen =)

nu ska jag föräska göra skolarbetet men om jag lyckas vet jag inte.....