En underbar dag med min bästa vän
När jag trött steg upp i morse fick jag knappt upp ögonen, det blev ganska mycket prat i telefonen, och sms efteråt igårnatt. Jag fick väldigt fina sms av dig, du skickar jämt fina sms :)
Då somnade jag med ett brett leende på läpparna.
Så då jag tillslut tog mig upp i morse fick jag den idén att jag skulle överaska mina föäldrar med frukost på sängen, så jag kastar mig upp och ropar på jimmy att han ska göra mig sällskap, men näe, det fick jag inte^^ så nervös över att dom ska vakna så att det itne blir nån överaskinng dukar jag borde med frukost och gör iordning två brickor. sen tar brorsan och jag varsin och går ner och väcker dom som såg ut att bli väldigt glada. :)
om dagen skriver jag lite senare då jag har mer tid.
den har iaf varit underbar emd min bästis :)
Då somnade jag med ett brett leende på läpparna.
Så då jag tillslut tog mig upp i morse fick jag den idén att jag skulle överaska mina föäldrar med frukost på sängen, så jag kastar mig upp och ropar på jimmy att han ska göra mig sällskap, men näe, det fick jag inte^^ så nervös över att dom ska vakna så att det itne blir nån överaskinng dukar jag borde med frukost och gör iordning två brickor. sen tar brorsan och jag varsin och går ner och väcker dom som såg ut att bli väldigt glada. :)
om dagen skriver jag lite senare då jag har mer tid.
den har iaf varit underbar emd min bästis :)
ta vara på tiden, det är vad livet består av....!
" Jag önskar att vi kunde backa tiden så jag kan prata."
" Man behöver inte prata, och jag är glad över att få träffa och se dig."
Den dag då beskedet kom var det tungt, det var tungt flera dagar efter för oss alla. Tårarna brände i ögonen och rann ofta oavbrutet. Nu kämpar vi och tar vara på all tid vi kan, för tid, det är inte mycket vi har, tiden tickar och jag hoppas att den ska ticka länge.
Då vi träffas kämpar jag för att le och inte springa iväg för att gråta. Du är så stark, kämapar ler och försöker glömma situationen. Därför vill jag inte vara den svaga som får dig att dra ner på mungiporna. Jag kämpar för att förstå då något ljud siprar ut ur din mun. Mina öron uppfattar det men kan inte tolka det. Det gör mig så ont och jag försöker verkligen att gissa vad det är du försöker få fram. Det känns så taskigt av mig för att jag inte kan förstå.
Den dag det sker lär tårarna rinna hos många, du kommer bli saknad av många! Jag vill be dig stanna med oss förevigt, för vi alla behöver dig, men jag vill inte att du ska lida i denna värd, och jag tykcer då att det är egoistiskt att vilja ha dig kvar om du får det lättare då allt tar slut. Kankse ses vi då igen?
" Man behöver inte prata, och jag är glad över att få träffa och se dig."
Den dag då beskedet kom var det tungt, det var tungt flera dagar efter för oss alla. Tårarna brände i ögonen och rann ofta oavbrutet. Nu kämpar vi och tar vara på all tid vi kan, för tid, det är inte mycket vi har, tiden tickar och jag hoppas att den ska ticka länge.
Då vi träffas kämpar jag för att le och inte springa iväg för att gråta. Du är så stark, kämapar ler och försöker glömma situationen. Därför vill jag inte vara den svaga som får dig att dra ner på mungiporna. Jag kämpar för att förstå då något ljud siprar ut ur din mun. Mina öron uppfattar det men kan inte tolka det. Det gör mig så ont och jag försöker verkligen att gissa vad det är du försöker få fram. Det känns så taskigt av mig för att jag inte kan förstå.
Den dag det sker lär tårarna rinna hos många, du kommer bli saknad av många! Jag vill be dig stanna med oss förevigt, för vi alla behöver dig, men jag vill inte att du ska lida i denna värd, och jag tykcer då att det är egoistiskt att vilja ha dig kvar om du får det lättare då allt tar slut. Kankse ses vi då igen?
trötter skriver med ett halft öppet öga
jao, ska snart lägga mig, hade bara lusst att skriva något helt värelöst som alla lär sucka över och inte orka läsa, eller så läser ni i-hopp om att det ska komma något spännande, vem vet, det kankske gör det nu då jag är så trött och inte riktigt vet vad jag skriver ^^ xD men troligen gör jag er besvikna och inte skriver så mkt mer än drabbel ^^
Nu på kvällen mot natten har jag halft försökt tittat på filmen som gick på tv, men kan medela att jag misslyckades regält, men jag har iaf lyckats skicka iväg några noveller som nu mamma ville ha till något jag inte fick veta, & jag älskar överaskningar, har en tendens om lillbrorsan avslöjar något som skulle blivit en överaskning, fast & andra sidan så brukar jag ju vilja veta, men ändå inte. haha okej nu börjas det skriva om bara helt onödiga saker som troligen ingen bryr sig om att veta, men jaja om man nu vill läsa min blogg så får man väl skylla sig själv, jag skriver, sen om du läser eller inte är ju upp till dig.
jag hittade en novell jag skrev i 7:an
hm,det känns lite bekant om man tänker riktigt långsökt eller nått ^^ jaja ni får iaf se lit ehur mina skrivkunskaper var i 7:an ^^
här kommer slutet på novellen/sagan "Delina Koranlis av solskenslande" skriven av mig i 7:de klass.
Nu på kvällen mot natten har jag halft försökt tittat på filmen som gick på tv, men kan medela att jag misslyckades regält, men jag har iaf lyckats skicka iväg några noveller som nu mamma ville ha till något jag inte fick veta, & jag älskar överaskningar, har en tendens om lillbrorsan avslöjar något som skulle blivit en överaskning, fast & andra sidan så brukar jag ju vilja veta, men ändå inte. haha okej nu börjas det skriva om bara helt onödiga saker som troligen ingen bryr sig om att veta, men jaja om man nu vill läsa min blogg så får man väl skylla sig själv, jag skriver, sen om du läser eller inte är ju upp till dig.
jag hittade en novell jag skrev i 7:an
hm,det känns lite bekant om man tänker riktigt långsökt eller nått ^^ jaja ni får iaf se lit ehur mina skrivkunskaper var i 7:an ^^
här kommer slutet på novellen/sagan "Delina Koranlis av solskenslande" skriven av mig i 7:de klass.
"- AAA!! Hörde de någon skrika. De lyssnade och hörde:
- HJÄLP!! NÅGON HJÄLP MIG, JAG ORKAR INTE MER!! Hörde de och att personen sen började gråta.
De red och Delina såg den snyggaste människan hon någonsin sett eller var det en människa?!
- Vem är du och vad behöver du hjälp med? Undrade Delina
- Jag älvornas riddare och jag heter Manio Milstrick och den elaka häxan har bundit fast mig hör för att dö, sa han.
- Vad hemskt. James hjälp Manio loss och se efter hans sår, sa Delina
- Ja, ers majestät, sa James och började lossa repen.
James fick loss repen snabbt och säg att han inte var så skadad utan han såg bara lite smutsig ut.
Nu när Manio hade tvättat sig så tyckte Delina att han var ännu snyggare än förut och att han var söt som en älva.
- Men vem är du unga mö?
- Jag är drottning; Delina Koranlis av Solskenslandet.
- Ååh förlåt mig ers majestät för min oartighet, sa Manio och bugade sig djupt.
- Ingen fara, res dig upp och gör mig den äran att följa med mig och Mr Droppe, James Droppe på ett uppdrag av den goda fen. Vi söker den sista pusselbiten så att landet ska bli utom fara.
- Ni har räddat mitt liv ers majestät så jag står i skuld till er och följer er gärna.
Dom fortsatte rida och dom hade det riktigt trevligt tillsammans men James såg att det var kärlek i luften över dom, men han blev inte avundsjuk för han viste att han hade Delina som vän för livet och han ville inte ha hennes hand utan bara vara en trogen vän.
- Där är nästa pusselbit, sa Delina med glädje i rösten och pekade upp på ett berg.
- Vi får lämna hästarna här och klättra upp, klarar du det Delina, sa Manio, som inte viste så mycket om Delinas förflutna.
- Det är väll ingen svårighet, det klarar jag kanske bättre än du, och du kan ju flyga upp, sa Delina med glimten i ögat.
- Jovars, visst kan jag det, och jag kan kanske flyga med er, en i taget så klart.
Så flög Manio upp med först James och sen Delina utan någon svårighet, men ack så förälskad han blivit i henne.
Hon var den vackraste människan han sett, det komma bli svårt att inte visa sin kärlek för henne , tänkte Manio.
Delina klättrade upp i trädet som medaljongen pekade på och fann en påse och i var pusselbiten, hon blev så glad av glädje att hon glömde vart hon var så hon tappade greppet och föll mot den hårda marken sju meter ner. Men Manio var inte sen, han såg vad som hände och flög efter henne med en rasande fart och med tanken att han skulle mista henne.
Han fångade henne och landade tryggt på marken.
- Du räddade mitt liv, sa Delina och svimmade.
- NEJ, NEJ!! VAKNA!!! Skrek Manio och kollade hjälplöst på Delina.
- Lugn, hon blev bara chockad och svimmade, hon mår bra, och hon vaknar snart, sa James.
- Vart är jag? Javisstja, du räddade mitt liv, tack så mycket. Men vart är pusselbiten? Undrade Delina som nu vaknat upp.
- Du är trygg nu, och pusselbiten är här så nu kan vi fara hem i lugn och ro, sa James.
De red hela dagen och även natten men sen måste de stanna och vila så skulle dom rida sista biten följande morgon.
Delina, James och Manio stod på kulle och såg slottet nedanför dom.
- Delina Koranlis av solskenslandet, sa Manio och ställde sig på knä framför henne.
- Får jag gifta mig med dig? Fortsatte han.
- Jag vet inte vad jag ska säga, men jag är bara 14 år och är bara barnet, sa Delina förvånad.
- Vi berättar det och så gifter vi oss när vi har fyllt 18 år båda två, sa Manio och trädde ringen han trollat fram till henne på hennes finger.
- Jag säger ja, sa Delina lyckigt.
- Gratulerar, sa James som dom båda glömt bort för tillfället.
- Tack, nu rider vi ner och berättar att vi har pusselbitarna och att vi ska gifta oss.
De red ner och förklarade vem Manio var och visade pusselbitarna.
- Klart att ni ska gifta er, sa Fen glatt.
- Och ni har klarat uppdraget, tack så mycket, sa fen.
De gifte sig tillslut och levde lyckiga i alla sina dagar."
haha ja det var det, godnatt
skrivberoende ^^
jao, så börjar jag skriva ännu et tinlägg på en gång xD
haha jaja, då är jag iaf inte uppe och ryter åt alla (A)
whoho ska äta snart :D
visstja var hos sjukgymnasten idag, fick inga nya uppgifter/träningsprogram, men slapp helelr itne dom gamla.
men foten avr iaf bättre. Men jag kan fortfarande inte böja dom lika mycket... återbesök den 19/12 då vi har skolavslutning, (I dag innan 1 månad med ♥Rasmus♥ =) !
Visstja en vecka i går, helt underbart va! mer omd et dstår på apa, nätet började lagga i går och blev så himla seg, så jag fick inte in ett ord här :/ )
innan dess hoppas jag att jag har varit hos fotopopederna (stavning?) och fått bekräfftat att det iten blir någon operation.
idag har även tränat hjärt&lugnräddning, så får ni hjärtstopp kan jag förhoppningsvis rädda livet på er =D xD
ska nu äta
trevlig kväll
haha jaja, då är jag iaf inte uppe och ryter åt alla (A)
whoho ska äta snart :D
visstja var hos sjukgymnasten idag, fick inga nya uppgifter/träningsprogram, men slapp helelr itne dom gamla.
men foten avr iaf bättre. Men jag kan fortfarande inte böja dom lika mycket... återbesök den 19/12 då vi har skolavslutning, (I dag innan 1 månad med ♥Rasmus♥ =) !
Visstja en vecka i går, helt underbart va! mer omd et dstår på apa, nätet började lagga i går och blev så himla seg, så jag fick inte in ett ord här :/ )
innan dess hoppas jag att jag har varit hos fotopopederna (stavning?) och fått bekräfftat att det iten blir någon operation.
idag har även tränat hjärt&lugnräddning, så får ni hjärtstopp kan jag förhoppningsvis rädda livet på er =D xD
ska nu äta
trevlig kväll
Jossan med dom röda hornen,svans och högaffel
så, nu är det dukat och fint, jag kom även precis i rätt tid för att hjälpa till att flytta ett skåp, ( ommöblerar sturrarummet/ vardagsrummet pga av att vi ska få plats med vår planerade öppna spis och kenneths högtalare m. bas, men dom får ju inte jag annvända utan för nöja mig med att plåga min lilla cd-spelare på högsta volym då jag är själv hemma ). Upptäckte även att maten är långt ifrån klart, så knäckt och något sur stampar jag till kenneht som lovat att den var på väg och påpekar ( surare än nödvändigt) att mamma inte ens börjat med maten. Brorsan råkade också komma ivägen för det hungriga monstret. jag och alla andra såg hornen, svanesen och högaffeln. Dom växer nästan alltid ut då min mage skriker efter mat och jag inser att det är längeeee kvar. jag snäste argt åt jimmy, ( men han snäste och behandlade mig som ett litet barn. så han började (A) ) haha jag vet jag kan blir lite löjligt, men jag brukar iaf varna alla här då jag jag inte ens har en stubin utan dynamiten exploderar för minsta lilla fel, eller brorsan, FÖRLÅT. Mamma sa även lite snällt att jag kunde ju hjälpa till lite med maten så gick det fortare. Jag sa att jag nog borde hålla mig ifrån alla, men att jo gick det fortare så visst självklart kunde jag väl vara snäll att hjälpa till "Bara inte lillbrorsan kommer in" .
Hahaha så nu vet ni lite mer om mina mindre bra sidor =S . men ja,. oroa er inte, det är oftast jimmy som får skiten, förlåt igen! men oftast tigger han om det! haha , nu måste jag nog ge mig, men har fortfarande inte fått någon mat =/ , inte än.. Så ni alla andra kan som sagt vara lugna, jag brukar verkligen kämpa med för att inte ryta åt någon utan bara svära långa ramsor inom mig, varför kan jag inte det med jimmy? jaja "brorsor" heter det väl xD
Kommer ihåg en gång då vi var i Tunisen för två år sen. Vi var på en strand med Moez och Fathel, två äldre killar som jimmy, mamma och kenneth fått att fånga deras intresse efter en liten väldigt pinsam händelse på en resturang, men det är en annan historia. ja men då var det sagt att dom skulle spendera några timmar med oss på stranden.
men då vi skulle äta så fick dom inte komma med oss, resturangen var endast för hotelgäster , så vi började säga hejdå, men dom föjlde oss till resturangen iaf. men då skulle mamma vara pinsam nog och berätta lite mer om mig:
" Ja, det är nog bäst att skynda oss, för jossan blir så lättretad då hon inte får mat om hon är hungrig"
Jag suckade lite åt att mamma var tvungen att berätta det, och försökte skratta bort det, men dom var ju genast med på noterna och började putta mig i ryggen och springa så att jag var tvungen att gå snabbare, så sa dom typ
" Ja, men då är det ju bäst att ni skyndar er så hon itne blir arg"
dom fortsatte knuffa och mitt anskte var lika rött som en tomat.
Sen då vi äntligen var framme klappade dom mig på huvudet ( åh blä, varför var dom tvungen att göra det, varför är alla tuniser och äldre personer tvugna att göra det?! ) och efter ett riktigt hejdå och mer kommentarer om att jag skulle skynda mig in och beställa så stack dom.
Varför har föräldrar en tendens att vara pinsamma, okej ni aknske itne tycker att det ver pinsamt, jag tycker itne det heller så mycket, men föräldrar är ju ofta väldigt pinsamma, det måste ingå i deras jobb som "föräldrar" .
haha ja nu får det räcka så här om detta ämne xD
ja om ni nu har orkat läsa ända hit så får jag väl önska er en trevlig kväll =)
Hahaha så nu vet ni lite mer om mina mindre bra sidor =S . men ja,. oroa er inte, det är oftast jimmy som får skiten, förlåt igen! men oftast tigger han om det! haha , nu måste jag nog ge mig, men har fortfarande inte fått någon mat =/ , inte än.. Så ni alla andra kan som sagt vara lugna, jag brukar verkligen kämpa med för att inte ryta åt någon utan bara svära långa ramsor inom mig, varför kan jag inte det med jimmy? jaja "brorsor" heter det väl xD
Kommer ihåg en gång då vi var i Tunisen för två år sen. Vi var på en strand med Moez och Fathel, två äldre killar som jimmy, mamma och kenneth fått att fånga deras intresse efter en liten väldigt pinsam händelse på en resturang, men det är en annan historia. ja men då var det sagt att dom skulle spendera några timmar med oss på stranden.
men då vi skulle äta så fick dom inte komma med oss, resturangen var endast för hotelgäster , så vi började säga hejdå, men dom föjlde oss till resturangen iaf. men då skulle mamma vara pinsam nog och berätta lite mer om mig:
" Ja, det är nog bäst att skynda oss, för jossan blir så lättretad då hon inte får mat om hon är hungrig"
Jag suckade lite åt att mamma var tvungen att berätta det, och försökte skratta bort det, men dom var ju genast med på noterna och började putta mig i ryggen och springa så att jag var tvungen att gå snabbare, så sa dom typ
" Ja, men då är det ju bäst att ni skyndar er så hon itne blir arg"
dom fortsatte knuffa och mitt anskte var lika rött som en tomat.
Sen då vi äntligen var framme klappade dom mig på huvudet ( åh blä, varför var dom tvungen att göra det, varför är alla tuniser och äldre personer tvugna att göra det?! ) och efter ett riktigt hejdå och mer kommentarer om att jag skulle skynda mig in och beställa så stack dom.
Varför har föräldrar en tendens att vara pinsamma, okej ni aknske itne tycker att det ver pinsamt, jag tycker itne det heller så mycket, men föräldrar är ju ofta väldigt pinsamma, det måste ingå i deras jobb som "föräldrar" .
haha ja nu får det räcka så här om detta ämne xD
ja om ni nu har orkat läsa ända hit så får jag väl önska er en trevlig kväll =)
Nollpop
nehe skulle skriva ett diarum här, men tydligen ska det dukas.
"25 saker jossan är bra på"
*duka
haha något var man ju tvungen att skriva på den där himla svenska lektionen xD
jaja ha det bra allihopa =D
"25 saker jossan är bra på"
*duka
haha något var man ju tvungen att skriva på den där himla svenska lektionen xD
jaja ha det bra allihopa =D
love you!
Om han bara förstod att han är borta ur min min värd. Han har sårat mig så mycket och vi funkar inte ihop.
Han är en stängd bok. som inte kommer öppnas.
Jag älskar dig Rasmus så enormt mycket, det går inte att beskriva med några ord hur mycket som jag älskar dig! Det är så kollusalt mycket! Jag är så glad över att ha fått mig i mitt liv och får kalla dig för pojkvän.
Du gör mig mig så himla glad från morgon till kväll!
Du är den sista jag tänker på då jag somnar, och det första jag tänker på då jag vaknar.
Det finns så mycket att skriva men så få ord.
JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET!
Han är en stängd bok. som inte kommer öppnas.
Jag älskar dig Rasmus så enormt mycket, det går inte att beskriva med några ord hur mycket som jag älskar dig! Det är så kollusalt mycket! Jag är så glad över att ha fått mig i mitt liv och får kalla dig för pojkvän.
Du gör mig mig så himla glad från morgon till kväll!
Du är den sista jag tänker på då jag somnar, och det första jag tänker på då jag vaknar.
Det finns så mycket att skriva men så få ord.
JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET!
mörkret har inte glömt mig
mörkret vägrar glömma mig, det gör allt för att dra ner mig. men med det som dom skickar nu, näe det funkar inte! en smart tanke, men näe, jag står fast med mitt beslut och jag älskar Rasmus över allt annat!
Jag är så himla glad över den 20/11 .
Så varför måste mörkret dra mig ner och försöka fylla mig med mörker och skuldkänslor? det lyckas iaf inte, för hela jag är fylld med kärlek som jag vill ge tll Rasmus.
Jag är så himla glad över den 20/11 .
Så varför måste mörkret dra mig ner och försöka fylla mig med mörker och skuldkänslor? det lyckas iaf inte, för hela jag är fylld med kärlek som jag vill ge tll Rasmus.
ingen rubrik
jag vet inte vad jag ska skriva, men något vill jag så gärna skriva. ^^ är man en skrivare så är man =)
Dagarna tycker jag går ganksa fort, liksom man känner hur lektion efter lektion försvinner, och tiden hemma tycker jag knappt räcker till innan man inser att klockan faktist är rätt så mycket och att krypa i sång fkatist verkar vara en bra ide, efter fotövningarna så klart. I morgon ska jag föresten tillbaxs till sjukgymnasten för att dom vill se hur det går med träningen. troligen får jag väl fler och mer komplicerade övningar, men haha den övningen då jag ska gå upp för trappen men aldrig kommer längre än till första trappsteget kunde faktist vara rätt komplicerad då man var rätt trött och ovan. COh jag har själv försökt göra träningen lite bättre, som att gå fortare och intensivare upp för trappsteget, göra sittupps, och armhävningar, dock bara på knä eftersom jag inte får annvända foten. Det första jag ska göra då vi har varit hos fotspecialisten ( då jag har gått med fotskyddet i 6 veckor) är att så fort jag kommer utanför dörren så ska jag springa.jag vill tillochmed ut och jogga då om vädret tilllåter. (haha många av er suckar och tänker "varför vill man jobba frivilligt?" men jag har ju itne kunnat springa då på mer än 6 veckor =O och måste dessutom få upp kondetionen lite mer)
fast.... måste jag operera så blir det nog inte att springa alls, då blir det att begrava huvudet under kudden och sura över den kommande operatioenen ( en vecka innan jul! =O ) och att få fortsätta min stillsamma levnadsvana.
då jag berättade för en vän om hur det hade gått på sjukhuset den dagen jag åkt in, och berättade att jag måste gå på kryckor, så var hennes kommentar " hur ska du kunna fixa det, du som jämt springer, hoppar/skuttar omkring och absolut inte kan sitta stilla ?! " Jag bara brast ut i skratt och sa att hon nog känner mig rätt xD
nu ringde Rasmus =) så nu får jag avsluta detta inlägg, hade ändå inge mer vettigt att skriva, fast det jag skrivit är väl itne så vettigt heller ^^
Jag älskar dig så himla mycket!! =)
du & jag elin, du & jag ^^
(kommer inte ihåg vad det gällde om, men helt plötsligt utrister elin)
Elin: TATTARE!
Jag: Vet du ens vad det betyder?
Elin: Ta dig där bak ( säger hon jättestolt )
Jag: Men, när det gör det ju inte. (suckar jag lite lätt )
Elin: Nehe, näe vad betyder det då?
Jag: *tystnad* öhm... Jag vet inte..
Elin: *SUCK*.
starx brister vi ut i skratt i telefonen xD
då vi elin väl slår upp det och läser vad det betyder så hänger ingen av oss med, men jag, näe det avslöjar jag ju inte så klart.
Jag: den där betydelsen betyder typ att öh, tänk dig en liten gammaldagsby, och så blir någon utsparkad därifrån, då är den personen en tattare.
Elin: jasså? Näe, jag förstår ändå inte riktigt...
Jag: Inte jag heller faktist....
hahahha Elin, du & jag skulle komma långt xD
Elin: TATTARE!
Jag: Vet du ens vad det betyder?
Elin: Ta dig där bak ( säger hon jättestolt )
Jag: Men, när det gör det ju inte. (suckar jag lite lätt )
Elin: Nehe, näe vad betyder det då?
Jag: *tystnad* öhm... Jag vet inte..
Elin: *SUCK*.
starx brister vi ut i skratt i telefonen xD
då vi elin väl slår upp det och läser vad det betyder så hänger ingen av oss med, men jag, näe det avslöjar jag ju inte så klart.
Jag: den där betydelsen betyder typ att öh, tänk dig en liten gammaldagsby, och så blir någon utsparkad därifrån, då är den personen en tattare.
Elin: jasså? Näe, jag förstår ändå inte riktigt...
Jag: Inte jag heller faktist....
hahahha Elin, du & jag skulle komma långt xD
besvarad kärlek = en förändrad person = underbart
Nu mer hoppar jag på moln, ler konstant och spenderar väldigt mycket tid i telefonen ( fast det gjorde jag ju iförsig tidigare, fast nu är vi kanske lite duktigare på att snacka =) )
En kompis sa mitt namn idag då jag med ett leende satt i mina egna tankar. (numer är jag lättare att få snabb kontackt med ;-) )
Hon log mot mig och sa med ett leende att " du är så possetift förändrad" ( kanske inte precis dom orden, men principen. )
hon forsatte :
- förut kunde du sitta så här, sa hon och härmade mig hur jag brukade sitta med nerböjt huvud, ögonen mörka, långt borta och sorsna och muniporna ner till golvet.
- men nu, fortsatte hon, ser du ut så här, och så log hon med hela ansiktet, glittrade med ögonen och läpparna log så där som man bara gör då man är kär, då man riktigt älskar någon.
Jag bara log lite smått generat över hur mycket det märktes på mig och skänte ( som är väldigt vanligt numer , snarare alltid ) en tankte till min underbara pojkvän.
Men jag får inte glömma hur livet kan vara.
Jag har insett att det är många som har döljt ett mörker som jag nu insett tycks finnas även i dom. Varöfr har jag inte märkt det tidigare? För dom ska jag kämpa, så som dom har kämpat för mig.
Mörkret verkar inte vilja lämna mitt liv. om det bråkar med mina vänner, så bråkar det även med mig.
kankse för att jag tidigare nämnde att jag trivdes i mörkret? att man alltid då var berädd på allt då. Jag kände som jag svek er så mkt då jag sa det.
Nu blockerar en starkare kraft mörkret, och det heter kärlek.
kärlek är det vackraste som finns!
blomamn fick blomma ut och välkommnades med öppna armar och den kommer nog itne att vissna!
En kompis sa mitt namn idag då jag med ett leende satt i mina egna tankar. (numer är jag lättare att få snabb kontackt med ;-) )
Hon log mot mig och sa med ett leende att " du är så possetift förändrad" ( kanske inte precis dom orden, men principen. )
hon forsatte :
- förut kunde du sitta så här, sa hon och härmade mig hur jag brukade sitta med nerböjt huvud, ögonen mörka, långt borta och sorsna och muniporna ner till golvet.
- men nu, fortsatte hon, ser du ut så här, och så log hon med hela ansiktet, glittrade med ögonen och läpparna log så där som man bara gör då man är kär, då man riktigt älskar någon.
Jag bara log lite smått generat över hur mycket det märktes på mig och skänte ( som är väldigt vanligt numer , snarare alltid ) en tankte till min underbara pojkvän.
Men jag får inte glömma hur livet kan vara.
Jag har insett att det är många som har döljt ett mörker som jag nu insett tycks finnas även i dom. Varöfr har jag inte märkt det tidigare? För dom ska jag kämpa, så som dom har kämpat för mig.
Mörkret verkar inte vilja lämna mitt liv. om det bråkar med mina vänner, så bråkar det även med mig.
kankse för att jag tidigare nämnde att jag trivdes i mörkret? att man alltid då var berädd på allt då. Jag kände som jag svek er så mkt då jag sa det.
Nu blockerar en starkare kraft mörkret, och det heter kärlek.
kärlek är det vackraste som finns!
blomamn fick blomma ut och välkommnades med öppna armar och den kommer nog itne att vissna!
Jag kommer alltid bära dig då du själv inte orkar gå, det kan du lita på
Det blev en senare natt, men nu var det inte för mig, den person jag såg falla framför mina ögon föll längre än jag någonsin gjort.
Vad har jag klagat för? Dom annlednigar som gjorde att jag föll är ju ingenting inser jag.
Du har fått stötat mig, fasten du själv har det svårare. Du är en sån stark tjej! Men man får inte bli för stark, men du kom ihåg, man är stark och modig om man törs gråta. Jag kommer alltid finnas här för dig, det behöver du inte vara orolig för! Och jag lovar dig, det går att ordna, det kan bli mycket bättre, och det ska det också. Jag ska försöka hjälpa dig, men det står inte i min makt riktigt, men jag ska stötta dig och finnas här och lyssna och föröska göra allt som står i min makt för att du ska få det bättre.
Måste erkänna att först var jag lite skraj, för jag trodde att det var rädsla för mig jag såg i dina ögon, att jag som gled iväg från dig eller jag hade gjort något. ( vilket jag inte kunde komma ihåg) . Men sen insåg jag ju att det var en försvarsmekanismen.
Jag önskar att jag kunde göra mer för dig, för du betyder så mycket! & ja du har gjort jättemycket för mig, även fast du nite ser eller förstår det så gjorde du det den dagen för tre år sen då du kom in i mitt liv. som du sa, det känns som vi kännt varandra längre, ja det känns som vi alltid kännt varandra.
fortsätt kämpa, du får itne ge upp! Jag kommer alltid finnas vid din sida!
Tillsammans är vi starka!
Vad har jag klagat för? Dom annlednigar som gjorde att jag föll är ju ingenting inser jag.
Du har fått stötat mig, fasten du själv har det svårare. Du är en sån stark tjej! Men man får inte bli för stark, men du kom ihåg, man är stark och modig om man törs gråta. Jag kommer alltid finnas här för dig, det behöver du inte vara orolig för! Och jag lovar dig, det går att ordna, det kan bli mycket bättre, och det ska det också. Jag ska försöka hjälpa dig, men det står inte i min makt riktigt, men jag ska stötta dig och finnas här och lyssna och föröska göra allt som står i min makt för att du ska få det bättre.
Måste erkänna att först var jag lite skraj, för jag trodde att det var rädsla för mig jag såg i dina ögon, att jag som gled iväg från dig eller jag hade gjort något. ( vilket jag inte kunde komma ihåg) . Men sen insåg jag ju att det var en försvarsmekanismen.
Jag önskar att jag kunde göra mer för dig, för du betyder så mycket! & ja du har gjort jättemycket för mig, även fast du nite ser eller förstår det så gjorde du det den dagen för tre år sen då du kom in i mitt liv. som du sa, det känns som vi kännt varandra längre, ja det känns som vi alltid kännt varandra.
fortsätt kämpa, du får itne ge upp! Jag kommer alltid finnas vid din sida!
Tillsammans är vi starka!
kärlek, det är något underbart, som existerar!
Det som endast tycks existera i filmer, finns i verkliga livet, i mitt liv. - äkta kärlek.
I torsdags, den 20/11-08 kommer alltid finnas i minnet, för det är en sån fantastisk, underbar dag. Den dag då det inte längre gick att förneka. Vilket jag är så himla glad för!
För jag älskar verkligen honom, han betyder så himla mycket och är en sån stor del utav mig. Vi är lika på många sätt och en sak till vi nu har gemensamt är dom starka känslorna för varandra. Jag kan göra allt för honom och kommer finnas här för honom så länge han vill. Dessutom är vi ju tvillingsjälar som sagt =) .
Jag är så himla glad att han råkade adda fel msn, se vad det har lett till.
Som förhoppningsvis kommer hålla för evigt! och längre.
ja då i torsdags kom vi in igen på ämnet "kärlek" som vi har pratat om så mycket. Vi skrev länge i gåtor som handlade om vi vågade lyssna på våra hjärtan och satsa på ett förhållande. ni kanske undrar varför vi inte skulle våga. Men rädslan för att förstöra den fina vänskap vi har skapat är enorm. Jag kan erkänna att jag var livrädd för det, för hellre att bara va vänner än att inte ha honom i mitt liv alls. Visst, sen fanns ju tankarna om det som alla varnar mig för, men jag vet att jag inte kommer bli sårad. Han är ju som jag, & skulle alltså inte göra det med viljes. Det andra som vi övervgde med var om vi sulle orkade leva med den lögn om känslorna för oss själva. Men det gick alltås inte längre att förneka. och tillsut sa han det i rena ord. och jag besvarade dom.
Det enda som känns jobbigt är att vi inte kan träffas så ofta vi vill. Men det kommer funka ändå!
Under den senaste veckan eller två så har jag ofta varit långt borta i mina egna tankar och mest lett då jag måste.
Men nu, då ler jag konstant för att jag verkligen vill le och är överlycklig, det är en sån skillnad på mig, och jag vet nog annledningen, & ni har nog också vid det här laget räknat ut det. Jag älskar dig Rasmus över allt annat, och han säger att han älskar mig. Kan ni fatta det, den vackraste och underbaraste ängeln, älskar mig Jag måste vara den lyckligaste tjejen i hela värden, näe i alla unieversum.
Jag träffade en ängel som jämt har funnits här för mig, blivit en underbar vän och nu en livskamrat.
tillsammans har vi kämpat, men nu kämpar vi verkligen tillsammans, hand i hand med kärleken runt om oss.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men ord kan inte beskriva mina känslor för dig Rasmus.
I torsdags, den 20/11-08 kommer alltid finnas i minnet, för det är en sån fantastisk, underbar dag. Den dag då det inte längre gick att förneka. Vilket jag är så himla glad för!
För jag älskar verkligen honom, han betyder så himla mycket och är en sån stor del utav mig. Vi är lika på många sätt och en sak till vi nu har gemensamt är dom starka känslorna för varandra. Jag kan göra allt för honom och kommer finnas här för honom så länge han vill. Dessutom är vi ju tvillingsjälar som sagt =) .
Jag är så himla glad att han råkade adda fel msn, se vad det har lett till.
Som förhoppningsvis kommer hålla för evigt! och längre.
ja då i torsdags kom vi in igen på ämnet "kärlek" som vi har pratat om så mycket. Vi skrev länge i gåtor som handlade om vi vågade lyssna på våra hjärtan och satsa på ett förhållande. ni kanske undrar varför vi inte skulle våga. Men rädslan för att förstöra den fina vänskap vi har skapat är enorm. Jag kan erkänna att jag var livrädd för det, för hellre att bara va vänner än att inte ha honom i mitt liv alls. Visst, sen fanns ju tankarna om det som alla varnar mig för, men jag vet att jag inte kommer bli sårad. Han är ju som jag, & skulle alltså inte göra det med viljes. Det andra som vi övervgde med var om vi sulle orkade leva med den lögn om känslorna för oss själva. Men det gick alltås inte längre att förneka. och tillsut sa han det i rena ord. och jag besvarade dom.
Det enda som känns jobbigt är att vi inte kan träffas så ofta vi vill. Men det kommer funka ändå!
Under den senaste veckan eller två så har jag ofta varit långt borta i mina egna tankar och mest lett då jag måste.
Men nu, då ler jag konstant för att jag verkligen vill le och är överlycklig, det är en sån skillnad på mig, och jag vet nog annledningen, & ni har nog också vid det här laget räknat ut det. Jag älskar dig Rasmus över allt annat, och han säger att han älskar mig. Kan ni fatta det, den vackraste och underbaraste ängeln, älskar mig Jag måste vara den lyckligaste tjejen i hela värden, näe i alla unieversum.
Jag träffade en ängel som jämt har funnits här för mig, blivit en underbar vän och nu en livskamrat.
tillsammans har vi kämpat, men nu kämpar vi verkligen tillsammans, hand i hand med kärleken runt om oss.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men ord kan inte beskriva mina känslor för dig Rasmus.
kärlek tycks finnas ändå, & det är jag så himla glad över!
kan man bli gladare?
Näe jag tror inte det.
Äntligen är det sagt.
Jag är så himla glad över det!
Näe jag tror inte det.
Äntligen är det sagt.
Jag är så himla glad över det!
possetiv för en gångs skull, frågan är, lyckas jag?
okej, nu ska jag försöka vara lite possetiv här.
öhm hur börjar jag då?
haha ja detta är början på ett urkasst inlägg xD
ursäkta för det^^
Näe varför vill jag helt plöstligt börja vara possetiv?
En sak jag kom & tänka på var att det som försegår i mitt huvud, det är inte i närheten av många andra. serigöst, jag har det ju egetnlilgen skitbra, jag kanske inte mår så bra och mitt huvud är fullt med tankar jag inte ens skulle kunna beskriva här, för ibladn förstår jag inte ens själv på dom.
men näe nu blev jag för negativ :/
men det finns ju verkligen många som har det värre, både i min närhet och runt om hela värden.
Dessutom så måste jag ju försöka för mina vänners skull, dom ska inte behöva dra upp mig hela tiden.
men som sagt, jag vill inte härifrån fören jag vet att jag inte lämnar någon kvar här på detta ställe.
För andras skull kankse jag kan ta mig upp hörifrån, eller så kommer det bara se ut som jag gjorde det. att alla kommer se mig att jag är uppe från detta hål, att endast jag ser sanningen, som begravs inom mig själv.
öhm hur börjar jag då?
haha ja detta är början på ett urkasst inlägg xD
ursäkta för det^^
Näe varför vill jag helt plöstligt börja vara possetiv?
En sak jag kom & tänka på var att det som försegår i mitt huvud, det är inte i närheten av många andra. serigöst, jag har det ju egetnlilgen skitbra, jag kanske inte mår så bra och mitt huvud är fullt med tankar jag inte ens skulle kunna beskriva här, för ibladn förstår jag inte ens själv på dom.
men näe nu blev jag för negativ :/
men det finns ju verkligen många som har det värre, både i min närhet och runt om hela värden.
Dessutom så måste jag ju försöka för mina vänners skull, dom ska inte behöva dra upp mig hela tiden.
men som sagt, jag vill inte härifrån fören jag vet att jag inte lämnar någon kvar här på detta ställe.
För andras skull kankse jag kan ta mig upp hörifrån, eller så kommer det bara se ut som jag gjorde det. att alla kommer se mig att jag är uppe från detta hål, att endast jag ser sanningen, som begravs inom mig själv.
mörkret ligger inte på latsidan precis...
Jag är rädd, för jag vill inte förlora eller förstöra något.
Kankse bäst att låta det vara som det är?
men jag vill ju , men vågar inte...
vad ska jag göra?
åh, varför ska jag vara så feg, men jag vill ju inte sätta det som redan finns på spel.
Kankse bäst att låta det vara som det är?
men jag vill ju , men vågar inte...
vad ska jag göra?
åh, varför ska jag vara så feg, men jag vill ju inte sätta det som redan finns på spel.
En dag utan mörker
För första gången på väldigt länge så känns det som om dagen från början till slut varit underbar, okej underbar är väl väldigt mkt överdrivet, men jag har inte försvunnit i mitt eget huvud, och mörkret lättate trycket runt sina armar om mig för en dag, jag kände ju så klarts mörkret omfamna mig lätt men inte så mkt, och jag vet att det står på lur bakom hörnet, så även fast jag känner att nu är jag redo att kankse kämpa mig upp, så vet jag itne om jag vågar. För är jag här nere är jag berädd hela tiden på att dras ner ännu längre, men om jag skulle komma upp så skulle rädslan att komma ner knacka mig på axeln hela tiden, dessutom så skulle det kännas fruktansvärt att ramla ner igen efter att tagit sig upp. Visst, mörkret kankse inte är trygt, varmt eller ljust. Men jag vet iaf vad det vill, och jag vet då att det troligen blir värre. Så om jag förväntar mig att falla, så blir jag inte besviken om jag gör det... Dessutom så vill jag inte lämna honom ensam här i hålet med allt mörker.
Visstja, jag pratade med en kompis idag. och det är jag superglad för, för hon gav mig tro på kärleken. Hon har träffat en kille som hon träffat en gång, ( dom lärde känna varandra på nätet och blev ihop samma dag.) och dom har varit ihop 8 månader snart =O Dessutom kom han med förslaget om att dom skulle förlova sig,. ( min första tanke var fkatist , typiskt mig, " naw, så himla romantiskt & gulligt" sen sa jag ju det att " är ni inte lite väl unga" men det var om några månader och är man kär så är man. ) Jag tackade henne för att hon gjort så att jag tror lite grann på att det verkligen finns något som heter kärlek.
aropå kärlek, jag vet itne om jag vågar skriva något om det ämnet, jag vet itne varför.
visstja det där fröet, jag snackade lite med linn som nog inte förstod mkt då jag bara helt plöstligt sa att " jag låser nog in fröet och tar fram det då jag vågar, då jag vet att värden kommer ge det en chans att låta det blomma ut." ( hon fattade inte mkt ^^ , men gåtor är jag kass på, men jag att skriva och prata oförsåligt är jag duktig på, därför många ofta säger "va" då jag pratar ^^ xD ) För jag vet inte hur mkt det kan förstöra. okej, det kommer inte bli ett andra värdskrig. men förstör det något så kommer jag nog få känna bottnen fortare än tänkt. men om värden bara inte vill se det utan låter den vissna, det är självklart okej och axeptabelt, visst, jag kasnke faller en liten bit, men om värden överlever, om inget förstörs, då stannar jag kvar där jag är, stolt över att jag vågat vara modig för en gångs skull. Men frågan är, hur modig är jag, vågar jag riskera något, för jag är så rädd att det ska förstöra hela min värd och liv, att allt blir konstigt, komplicerat och försvinner. och då nöjer jag mig hellre som det är nu, än att en så stor av mitt liv försvinner...
Varför kan jag aldrig nöja mig med det jag har?
Ser fortfarande orden jag hörde för ett år sen cirkus " för att vara snäll"
Och nu på senare tid ungefär samma sak.
Kommer något sådant upprepas igen?
mamma sa att man måste uppleva det och det kommer upplevas flera gånger. för då lär man sig.
men visas tycks ha tur och slipper "lära sig" .
så vad nu?
jag vet, ska iaf ut & sälja senare ikväll. ^^
visstja, var på något skolan kallade "praso" , så jag avr & kollade på liljaskolan med sp( samhällskunskapsprogrammet) . Där funderar jag på att gå ^^ något som jag vet iaf ^^
sen var jag på media på midgårdskolan, det var en jättefin skolan, men inte riktigt min grej.
jaja brorsans tur att ha datan.
ha det bra allihopa!
Visstja, jag pratade med en kompis idag. och det är jag superglad för, för hon gav mig tro på kärleken. Hon har träffat en kille som hon träffat en gång, ( dom lärde känna varandra på nätet och blev ihop samma dag.) och dom har varit ihop 8 månader snart =O Dessutom kom han med förslaget om att dom skulle förlova sig,. ( min första tanke var fkatist , typiskt mig, " naw, så himla romantiskt & gulligt" sen sa jag ju det att " är ni inte lite väl unga" men det var om några månader och är man kär så är man. ) Jag tackade henne för att hon gjort så att jag tror lite grann på att det verkligen finns något som heter kärlek.
aropå kärlek, jag vet itne om jag vågar skriva något om det ämnet, jag vet itne varför.
visstja det där fröet, jag snackade lite med linn som nog inte förstod mkt då jag bara helt plöstligt sa att " jag låser nog in fröet och tar fram det då jag vågar, då jag vet att värden kommer ge det en chans att låta det blomma ut." ( hon fattade inte mkt ^^ , men gåtor är jag kass på, men jag att skriva och prata oförsåligt är jag duktig på, därför många ofta säger "va" då jag pratar ^^ xD ) För jag vet inte hur mkt det kan förstöra. okej, det kommer inte bli ett andra värdskrig. men förstör det något så kommer jag nog få känna bottnen fortare än tänkt. men om värden bara inte vill se det utan låter den vissna, det är självklart okej och axeptabelt, visst, jag kasnke faller en liten bit, men om värden överlever, om inget förstörs, då stannar jag kvar där jag är, stolt över att jag vågat vara modig för en gångs skull. Men frågan är, hur modig är jag, vågar jag riskera något, för jag är så rädd att det ska förstöra hela min värd och liv, att allt blir konstigt, komplicerat och försvinner. och då nöjer jag mig hellre som det är nu, än att en så stor av mitt liv försvinner...
Varför kan jag aldrig nöja mig med det jag har?
Ser fortfarande orden jag hörde för ett år sen cirkus " för att vara snäll"
Och nu på senare tid ungefär samma sak.
Kommer något sådant upprepas igen?
mamma sa att man måste uppleva det och det kommer upplevas flera gånger. för då lär man sig.
men visas tycks ha tur och slipper "lära sig" .
så vad nu?
jag vet, ska iaf ut & sälja senare ikväll. ^^
visstja, var på något skolan kallade "praso" , så jag avr & kollade på liljaskolan med sp( samhällskunskapsprogrammet) . Där funderar jag på att gå ^^ något som jag vet iaf ^^
sen var jag på media på midgårdskolan, det var en jättefin skolan, men inte riktigt min grej.
jaja brorsans tur att ha datan.
ha det bra allihopa!
ännu mer tankar...
Det har blivit väldigt många inlägg här nu, vissa kortare och vissa längre. Jag försöker skriva precis allt jag vill, men vissa saker, näe, det går inte, dom stänger jag inom mig själv. men att det blir så korta ibladn är för att det är tankar som dyker upp, & jag ska ju försöka skriva här det som kretsar runt, men det är så mkt och så ihoptrasslat och djup in, så det blir så kort då, eller gåtlikt. för jag själv förstår ju inte ens mina egna tankar, då är det ju svårare att skriva det.
Som fröet. Jag vet itne om jag vågar. Jag är så sur på mig själv för att jag försöker begrava det. Jag borde istället vattna det, så det får blomma ut. Visst sen kan det hastigt vissna och dö. Eller så kan den blomma ut mer och sen skina och vara vackrast av alla blommor. Men vågar jag? Det börjar kännas fel, fast egetnligen är det inte bara fel, det är bara lilla jag som inte kan styra mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra, troiligen lägger jag fröet i ett kassavalv där tiden står stilla, så jag kansnke någon gång längre fram i tiden kan ta fram det och låta det då fortsätta där det slutade.
Ingen har fått veta vad för hemlighet denna eventuella blivande blomma medför sig. knappt jag själv. Men kommer någon någonsin få veta? Vill jag att någon ska veta?
Nu har du fått lite mer att klura på, men det hjälpte inte så mkt va?
Du är ( nu ska jag formuelara mig rätt ^^ xD ) bra på att få mig att prata och öppna mig ( rätt formulearat? ^^ ) men om inte ens jag kan se den fina lilla hemlissen, hur kan då du? kanske, kankse, vem vet, inte jag iaf^^ .
Det är så mkt nu. mer än jag tror, jag försöker även för mig själv, men ibladn känner jag att en tår rullar ner för min kind utan annledning, då tänker jag direkt " vem försöker jag lura, jag är fortfarande kvar i detta mörket och hål"
Näe nu måste jag dra mig härifrån, fic nu huvudvärk från ingenstans, och måste även smörja in min kind med hudkräm så den inte blir så torr pga tårarna som sakta rinner ner.
Dessutom är det den förbannade skolan i morgon. Jag vill inte dit, så varför tvingar man dit mig?
Jag vill bara vara hemma, sova, lyssna på musik, skriva och( prata i telefon =) ^^ ) .
visstja måste plugga på en läxa också, lite sent, num, men ska bara finslipa lite...
Tänk om jag bara fick åka bort.... visst, jag skulle sakna vännerna här (& då jag skriver "vänner" inkluderar "bästis" i det) men som exepel så klarar jag & rasmus oss ju med att bara snacka i telefone & chatta & sånt, ( fast vill så gärna träffa dig igen! =) ) så det borde ju gå med vännerna också.
kan inte någon komma & ta mig iväg långt långt bort, för själv , nja. jag kan ju inte bara gå ut genom dörren.
men då är det ju skolan =(
jaja ska försöka sova nu som sagt... fast sen hur mkt sömn det blir, först fotövning, sen spanska, & sen ska jag ju vilja sova och lyckas med det.
Godnatt allihopa
Som fröet. Jag vet itne om jag vågar. Jag är så sur på mig själv för att jag försöker begrava det. Jag borde istället vattna det, så det får blomma ut. Visst sen kan det hastigt vissna och dö. Eller så kan den blomma ut mer och sen skina och vara vackrast av alla blommor. Men vågar jag? Det börjar kännas fel, fast egetnligen är det inte bara fel, det är bara lilla jag som inte kan styra mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra, troiligen lägger jag fröet i ett kassavalv där tiden står stilla, så jag kansnke någon gång längre fram i tiden kan ta fram det och låta det då fortsätta där det slutade.
Ingen har fått veta vad för hemlighet denna eventuella blivande blomma medför sig. knappt jag själv. Men kommer någon någonsin få veta? Vill jag att någon ska veta?
Nu har du fått lite mer att klura på, men det hjälpte inte så mkt va?
Du är ( nu ska jag formuelara mig rätt ^^ xD ) bra på att få mig att prata och öppna mig ( rätt formulearat? ^^ ) men om inte ens jag kan se den fina lilla hemlissen, hur kan då du? kanske, kankse, vem vet, inte jag iaf^^ .
Det är så mkt nu. mer än jag tror, jag försöker även för mig själv, men ibladn känner jag att en tår rullar ner för min kind utan annledning, då tänker jag direkt " vem försöker jag lura, jag är fortfarande kvar i detta mörket och hål"
Näe nu måste jag dra mig härifrån, fic nu huvudvärk från ingenstans, och måste även smörja in min kind med hudkräm så den inte blir så torr pga tårarna som sakta rinner ner.
Dessutom är det den förbannade skolan i morgon. Jag vill inte dit, så varför tvingar man dit mig?
Jag vill bara vara hemma, sova, lyssna på musik, skriva och( prata i telefon =) ^^ ) .
visstja måste plugga på en läxa också, lite sent, num, men ska bara finslipa lite...
Tänk om jag bara fick åka bort.... visst, jag skulle sakna vännerna här (& då jag skriver "vänner" inkluderar "bästis" i det) men som exepel så klarar jag & rasmus oss ju med att bara snacka i telefone & chatta & sånt, ( fast vill så gärna träffa dig igen! =) ) så det borde ju gå med vännerna också.
kan inte någon komma & ta mig iväg långt långt bort, för själv , nja. jag kan ju inte bara gå ut genom dörren.
men då är det ju skolan =(
jaja ska försöka sova nu som sagt... fast sen hur mkt sömn det blir, först fotövning, sen spanska, & sen ska jag ju vilja sova och lyckas med det.
Godnatt allihopa
får nog skylla mig själv om jag dränker fröet.
jossan, ja du får ju skylla dig själv.....
jag e ju bara för mtk, varför är jag så som jag är?
öppna munnen och sjung ut det, ( öm, sjunga nja det är nog överskattat gällande mig xD ) jag är allt duktig på att döda blommor ^^ :/
jag e ju bara för mtk, varför är jag så som jag är?
öppna munnen och sjung ut det, ( öm, sjunga nja det är nog överskattat gällande mig xD ) jag är allt duktig på att döda blommor ^^ :/
natten är min vän
Det verkar bli en lång natt igen, en lång natt med tårar och funderingar för min del. inte så lång som sist, för i morn är det ju skola som jag måste gå till.
Jag vill inte lägga mig, för i morgon är det en ny dag då ännu mer kan bli fel, och en dag då jag måste le kämpa och plugga^^.....
Hur mörkt kan det bli, hur långt kan man falla ?
Det är en fråga jag troligen lär få svar på.
Det blir ett smärtsamt svar, men kanske lättsamt också....
Jag vill inte lägga mig, för i morgon är det en ny dag då ännu mer kan bli fel, och en dag då jag måste le kämpa och plugga^^.....
Hur mörkt kan det bli, hur långt kan man falla ?
Det är en fråga jag troligen lär få svar på.
Det blir ett smärtsamt svar, men kanske lättsamt också....
livet slår mig hårdare och mörkret drar ner mig längre ner....
Allt var tydligen bara skitsnack alla drömmar och planer, bara skitsnack.
alla känslor, dom var tydligen bara till för att lekas med. okej jag bryr mig inte.
det jag bryr mig om är framtiden, kommer jag våga lita på någon, kommer jag våga ta egna intiativ. kommer jag våga tro på kärleken?
Jag vill så gärna, men efter att mer än en person har lekt med mina känslor så blir jag så osäker " vem kan jag lita på, vem talar sanning? "
alla känslor, dom var tydligen bara till för att lekas med. okej jag bryr mig inte.
det jag bryr mig om är framtiden, kommer jag våga lita på någon, kommer jag våga ta egna intiativ. kommer jag våga tro på kärleken?
Jag vill så gärna, men efter att mer än en person har lekt med mina känslor så blir jag så osäker " vem kan jag lita på, vem talar sanning? "
När ska livet sluta jävlas med mig?....
Kommer precis från musikskolans konsert, dom alla var superduktiga!
Jag fick höra från några små källor att jag var mkt mer lurad än jag trodde.
Att jag var sviken, lurad och ja jag vet itne hur jag ska förklara det. Men jag bryr mig faktist inte. jag struntar fullstäningt nu vad han igentligen tänkte och tyckte och behandlande mig.
Men så varför skriver jag detta då?
o för då jag satt och lyssande på alla så slog det mig, vem kan jag lita på?
Kommer jag kunna lita på någon i framtiden, liksom det är inte första gången någon ljugit om att personen älskar mig. Jag hörde så mkt saker som han sagt och jag fattade inget, sa bara att ja då var det ju rätt att jag gjrde slut, och som jag skrev, jag bryr mig inte.
Det jag bryr mig om är om jag kommer våga lita på någon i framtiden...
Jag kämpade men en tår rann ner för min kind där borta. Hur kommer min framtid att bli?
Mörkret har kommit för att stanna , det sluter sina armar om mig och kväver mig med mörkret och drar mig ner i hålet, ännu längre ner...
När ska det ta slut, eller komme rlivet alltid att avra så här jävligt?
Jag fick höra från några små källor att jag var mkt mer lurad än jag trodde.
Att jag var sviken, lurad och ja jag vet itne hur jag ska förklara det. Men jag bryr mig faktist inte. jag struntar fullstäningt nu vad han igentligen tänkte och tyckte och behandlande mig.
Men så varför skriver jag detta då?
o för då jag satt och lyssande på alla så slog det mig, vem kan jag lita på?
Kommer jag kunna lita på någon i framtiden, liksom det är inte första gången någon ljugit om att personen älskar mig. Jag hörde så mkt saker som han sagt och jag fattade inget, sa bara att ja då var det ju rätt att jag gjrde slut, och som jag skrev, jag bryr mig inte.
Det jag bryr mig om är om jag kommer våga lita på någon i framtiden...
Jag kämpade men en tår rann ner för min kind där borta. Hur kommer min framtid att bli?
Mörkret har kommit för att stanna , det sluter sina armar om mig och kväver mig med mörkret och drar mig ner i hålet, ännu längre ner...
När ska det ta slut, eller komme rlivet alltid att avra så här jävligt?
suck....
Jag var tydligen inte så stark som jag trodde...
Lite foton och musik och minnen kan göra mkt.
Näe nu får jag ge mig.
Det är glömt, det är verkligen, det är bara.. det var ju ändå en del av mitt liv.
Fast som man säger att då en person dör så föds oftast en ny.
& då han försvann så kom en annan person i mitt liv som också är en stor del av mitt liv. Den personen kom iförsig innan den andra personen försvann, men "en dog och en föddes" . men jag är nog nöjd över hur det är nu.
Över dom personerna som finns i mitt liv.
Ni är oersättliga!
Jag vet att jag hade sagt att det skulle hålla förevigt och nu är det borta.
Men även fast jag säger att ni alltid kommer betyda så mkt för mig och kommer finnas för evigt. så kommer jag ha rätt denna gång. Det är förvissa inte samma sak, "killar kommer och går, men vänner består" eller vad man nu säger.
Men jag vill bevisa motsatsen, att killar inte alls kommer och går, att det verkligen finns något så måktigt som heter kärlek!
Jag tror att det gör det, jag tänker inte förklara varför^^ , men jag vet att det finns något som heter kärlek, frågan är bara vart den finns och vart den besvaras...?!
Nu är allt det förflutna glömt, det är bara dock lite minnen som spökar, men det är glömt, det kan jag försökra alla om, det är glömt för länge sen.
Jag blev ihop med en person, och gjorde slut med en annan.
nu är jag berädd att gå vidare, så som jag varit så länge.
Men en vän sa till mig att det inte spelar någon roll om jag glömt honom, för det är så mkt annat som påverkar det som drar mig ner i hålet.
Hon har nog rätt, för om allt vore bra, varför ser jag bara mörker då?
Jag hamnar ofta i mina egna tankar då jag glömmer att le.
Jag har lärt mig nu ( hoppas jag) att se till att vara bättre kontacktbar då någon vill mig något, så jag inte fastnar i den värd /hål/mörker jag dras till. Men då någon säger mitt namn så lyckas jag komma ur mitt huvud för att upptäcka att vännerna tittar oroligt och frågande på mig.
Då ler jag hastigt och då ger dom sig lite tveksamt så kan jag återgå till skuggorna.
Men jag måste vara mer försiktig. asså visst jag vill inte vara här, det tror jag inte. men kraften som drar mig ner är stark.
Lisa nillson- Långsamt farväl
Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att häjrtat längtar ut
Ref:
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg
Ref...
Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför vl
Om du ser mig i ögonen
För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
( Känner mig alltför väl
Se mig i ögonen )
För vi kan bara vara de vi är
så ge mig inga själ, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
bara en låt jag lyssnar på nu, det talar kanake om kärlek, men för mig så säger vissa menigar så mkt mer. inte så bra att lyssan på kanske om man vill försöka vara possetiv, men som jag har sagt, det tar den tid det tar. Jag försöker, och ska lyckas på något sätt, men frågan är hur tar jag mig upp... ?
ps. Det gick bra för vår del, men jag hoppas fortfarande att det funkar för er också *hoppas, hoppas så himla mkt! * =D
Lite foton och musik och minnen kan göra mkt.
Näe nu får jag ge mig.
Det är glömt, det är verkligen, det är bara.. det var ju ändå en del av mitt liv.
Fast som man säger att då en person dör så föds oftast en ny.
& då han försvann så kom en annan person i mitt liv som också är en stor del av mitt liv. Den personen kom iförsig innan den andra personen försvann, men "en dog och en föddes" . men jag är nog nöjd över hur det är nu.
Över dom personerna som finns i mitt liv.
Ni är oersättliga!
Jag vet att jag hade sagt att det skulle hålla förevigt och nu är det borta.
Men även fast jag säger att ni alltid kommer betyda så mkt för mig och kommer finnas för evigt. så kommer jag ha rätt denna gång. Det är förvissa inte samma sak, "killar kommer och går, men vänner består" eller vad man nu säger.
Men jag vill bevisa motsatsen, att killar inte alls kommer och går, att det verkligen finns något så måktigt som heter kärlek!
Jag tror att det gör det, jag tänker inte förklara varför^^ , men jag vet att det finns något som heter kärlek, frågan är bara vart den finns och vart den besvaras...?!
Nu är allt det förflutna glömt, det är bara dock lite minnen som spökar, men det är glömt, det kan jag försökra alla om, det är glömt för länge sen.
Jag blev ihop med en person, och gjorde slut med en annan.
nu är jag berädd att gå vidare, så som jag varit så länge.
Men en vän sa till mig att det inte spelar någon roll om jag glömt honom, för det är så mkt annat som påverkar det som drar mig ner i hålet.
Hon har nog rätt, för om allt vore bra, varför ser jag bara mörker då?
Jag hamnar ofta i mina egna tankar då jag glömmer att le.
Jag har lärt mig nu ( hoppas jag) att se till att vara bättre kontacktbar då någon vill mig något, så jag inte fastnar i den värd /hål/mörker jag dras till. Men då någon säger mitt namn så lyckas jag komma ur mitt huvud för att upptäcka att vännerna tittar oroligt och frågande på mig.
Då ler jag hastigt och då ger dom sig lite tveksamt så kan jag återgå till skuggorna.
Men jag måste vara mer försiktig. asså visst jag vill inte vara här, det tror jag inte. men kraften som drar mig ner är stark.
Lisa nillson- Långsamt farväl
Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att häjrtat längtar ut
Ref:
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg
Ref...
Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför vl
Om du ser mig i ögonen
För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
( Känner mig alltför väl
Se mig i ögonen )
För vi kan bara vara de vi är
så ge mig inga själ, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
bara en låt jag lyssnar på nu, det talar kanake om kärlek, men för mig så säger vissa menigar så mkt mer. inte så bra att lyssan på kanske om man vill försöka vara possetiv, men som jag har sagt, det tar den tid det tar. Jag försöker, och ska lyckas på något sätt, men frågan är hur tar jag mig upp... ?
ps. Det gick bra för vår del, men jag hoppas fortfarande att det funkar för er också *hoppas, hoppas så himla mkt! * =D
ett frö är sått och växer
Under en tid har jag börjat känna av ett frö inom mig. Först ville jag förneka det, för kanske var det bäst så? För det var ju så det var sagt, att det skulle förnekas. Men nu har det växt så mycket och så fort, så nu kan jag inte längre förneka det för mig själv.
Men för alla andra är det en hemligen. En fin hemlighet som jag ibland tar fram för mig själv som ger mig ljus och små förhoppningar.
Jag skulle vilja berätta om min hemlighet, men den är för komplicerad, eller ja, egetnligen inte, men den kan bli.
Den kan förstöra så mycket. Men den kan även göra så mycket underbart.
Jag vet inte om jag vill att fröet ska växa, för tänk om hemligheten avslöjas och så förstår den allt eller gör allt besvärligt. Jag vet inte om jag vågar låta fröet växa och bomma ut, men den gör det hastigt och inget jag gör kan få det att stoppas.
Men inom mig hoppas jag att den får blomma ut. För den kan bli en vacker ros som bildar en fin saga och kankse kan få mig att inse att livet kan vara som i filmer.
Nu kan det inte förnekas, inte för mig själv iaf men ska jag vara först att visa min fina blomma?
Ska den få blomma ut, eller kommer den bara att vissa om den får chansen att blomma ut?
så många frågor... så få svar...
Men för alla andra är det en hemligen. En fin hemlighet som jag ibland tar fram för mig själv som ger mig ljus och små förhoppningar.
Jag skulle vilja berätta om min hemlighet, men den är för komplicerad, eller ja, egetnligen inte, men den kan bli.
Den kan förstöra så mycket. Men den kan även göra så mycket underbart.
Jag vet inte om jag vill att fröet ska växa, för tänk om hemligheten avslöjas och så förstår den allt eller gör allt besvärligt. Jag vet inte om jag vågar låta fröet växa och bomma ut, men den gör det hastigt och inget jag gör kan få det att stoppas.
Men inom mig hoppas jag att den får blomma ut. För den kan bli en vacker ros som bildar en fin saga och kankse kan få mig att inse att livet kan vara som i filmer.
Nu kan det inte förnekas, inte för mig själv iaf men ska jag vara först att visa min fina blomma?
Ska den få blomma ut, eller kommer den bara att vissa om den får chansen att blomma ut?
så många frågor... så få svar...
dagen idag ^^
Sorrya tt jag inte skrivit så mkt i helgen, eller jag har inte skrivit alls. men har inte hunnit^^.
va hos pappa, gjorde inte så mkt, såg på film, var vid datan, spleade lite tv-spel och så, & javissja, träffade syrran m. c.o. =)
Idag ahr det itne varit så mkt, skola först, där vi nu har börjat sjunga för lucia, så nu måste jag väl sluta förneka att vintern är här (eftersom snön nu har kommit igen ) och att julen är påväg,. Det kändes så himla mysigt med julsånger, så hemtrevligt.
SÅ vi började sjunga och dom flesta försökte först med sina specialgjora operasånger få till sankta lucia, det lät faktist helt okej =)
sen skulle vi komma upp i ton så då musikläraren spelade en ton så tog vi till alla ljusaste röster ( min sprack ^^ xD ) och sjöng " Naaa-- NAaa" . ALla hade verkligen en sååån inlevelse ^^ hehe. Sen skulle vi sjunga "över gläns & strand" ? öh heter den så? men ingen kunde typ melodin och man hörde bara några röster sjunga ljust och tyst, alla tänkte liksom hur fasiken sjunger man nu?
men det är typ första gången på länge som klassen tycks höra ihop ^^
så vi får väl se hur det går på lucia.
Efter skolan kom Elin =D
vi gjorde lite blandade saker =)
avslutade sen kvällen med att prata lite emd rasmus =)
och nu prison break ^^
som jag tror har börjat nu efter pausen. ha det bra allihopa =)
ps. jag hoppas så himla mkt att du får komma hit, det vore så himla kul att träffa dig igen!
men det finns ju något som heter föräldrar...
*hoppas, hoppas*
va hos pappa, gjorde inte så mkt, såg på film, var vid datan, spleade lite tv-spel och så, & javissja, träffade syrran m. c.o. =)
Idag ahr det itne varit så mkt, skola först, där vi nu har börjat sjunga för lucia, så nu måste jag väl sluta förneka att vintern är här (eftersom snön nu har kommit igen ) och att julen är påväg,. Det kändes så himla mysigt med julsånger, så hemtrevligt.
SÅ vi började sjunga och dom flesta försökte först med sina specialgjora operasånger få till sankta lucia, det lät faktist helt okej =)
sen skulle vi komma upp i ton så då musikläraren spelade en ton så tog vi till alla ljusaste röster ( min sprack ^^ xD ) och sjöng " Naaa-- NAaa" . ALla hade verkligen en sååån inlevelse ^^ hehe. Sen skulle vi sjunga "över gläns & strand" ? öh heter den så? men ingen kunde typ melodin och man hörde bara några röster sjunga ljust och tyst, alla tänkte liksom hur fasiken sjunger man nu?
men det är typ första gången på länge som klassen tycks höra ihop ^^
så vi får väl se hur det går på lucia.
Efter skolan kom Elin =D
vi gjorde lite blandade saker =)
avslutade sen kvällen med att prata lite emd rasmus =)
och nu prison break ^^
som jag tror har börjat nu efter pausen. ha det bra allihopa =)
ps. jag hoppas så himla mkt att du får komma hit, det vore så himla kul att träffa dig igen!
men det finns ju något som heter föräldrar...
*hoppas, hoppas*
that´s how it is
Teather, det har jag väl aldrig varit bra på, men jag trodde att jag var tillräckligt bra för att kunna lura alla & le.
men..
En vän drog mig undan idag och sa att jag itne kunde glömma allt bara så där, vilket jag hade sagt att jag skulle göra.
Jag svarade att det kanjag väl visst, han hade ju sårat mig så , så han är nog glömd, fortare än någon trodde, även jag.
Men svaret blev att jag inte mår bra, och det beror inte bara på honom, utan hela mitt liv.
Hela mitt liv täntke jag, shit, ja allt är kanske inte bra.
Jag svarade att jag kanske trodde och tänkte att om jag försökte lura mig själv och alla att jag var ute ur detta hål så kanske jag och alla skulle tro på det.
Svaret blev att ajg måste öka min självkänsa och det skulle hon hjälpa mig med. allt det hon sa till mig var så himla fint och jag blev så rörd.
(men allt beror på mig, jag kan inte ta mig fortare ur detta hål fortare än vad jag är berädd att göra. Att det får ta den tid det tar, jag ska kämpa och jag vet att jag har flera som hejar på mig och hjälper mig upp. Men hoppas inte för mkt, som sagt jag försöker, och jag kämpar, men om jag lyckas, det vet bara framtiden.)
Jag hittade ingen annledning till varför jag inte skulle må bra.
jag har många annledningar som jag inte riktigt förstår själv, det är för trassligt i mitt huvud. Men jag fick en klar annledning idag. Det gällde två vänner, en av dom hade det inte så bra, därför hade itne den andra kompisen det heller. Därmed itne jag heller.
Jag känner mig så maktlös som inte kan säga eller göra något. Jag skulle vilja göra allt bra för dom..
Även fast mamma säger " du kan rädda inte hela värden" så vill jag det, iaf dom som betyder så himla mkt för mig! Dom som står betyder så mkt för mig kan jag göra allt för, glömma mig själv och ge mig in i kampen för att rädda dom som står mig nära!
men det känns skönt att jag har glömt honom så gott som helt, inga tankar cirklar runt honom, jo visst om något påminner om honom, det var ju ändå 3 månader, men han sårade mig för mkt, och det gick inte, så nu är det ett minne som är förgånget. så det blev iaf lite lättare att ta mig ur detta hål, lite högre upp kom jag, men dock bara lite.
men..
En vän drog mig undan idag och sa att jag itne kunde glömma allt bara så där, vilket jag hade sagt att jag skulle göra.
Jag svarade att det kanjag väl visst, han hade ju sårat mig så , så han är nog glömd, fortare än någon trodde, även jag.
Men svaret blev att jag inte mår bra, och det beror inte bara på honom, utan hela mitt liv.
Hela mitt liv täntke jag, shit, ja allt är kanske inte bra.
Jag svarade att jag kanske trodde och tänkte att om jag försökte lura mig själv och alla att jag var ute ur detta hål så kanske jag och alla skulle tro på det.
Svaret blev att ajg måste öka min självkänsa och det skulle hon hjälpa mig med. allt det hon sa till mig var så himla fint och jag blev så rörd.
(men allt beror på mig, jag kan inte ta mig fortare ur detta hål fortare än vad jag är berädd att göra. Att det får ta den tid det tar, jag ska kämpa och jag vet att jag har flera som hejar på mig och hjälper mig upp. Men hoppas inte för mkt, som sagt jag försöker, och jag kämpar, men om jag lyckas, det vet bara framtiden.)
Jag hittade ingen annledning till varför jag inte skulle må bra.
jag har många annledningar som jag inte riktigt förstår själv, det är för trassligt i mitt huvud. Men jag fick en klar annledning idag. Det gällde två vänner, en av dom hade det inte så bra, därför hade itne den andra kompisen det heller. Därmed itne jag heller.
Jag känner mig så maktlös som inte kan säga eller göra något. Jag skulle vilja göra allt bra för dom..
Även fast mamma säger " du kan rädda inte hela värden" så vill jag det, iaf dom som betyder så himla mkt för mig! Dom som står betyder så mkt för mig kan jag göra allt för, glömma mig själv och ge mig in i kampen för att rädda dom som står mig nära!
men det känns skönt att jag har glömt honom så gott som helt, inga tankar cirklar runt honom, jo visst om något påminner om honom, det var ju ändå 3 månader, men han sårade mig för mkt, och det gick inte, så nu är det ett minne som är förgånget. så det blev iaf lite lättare att ta mig ur detta hål, lite högre upp kom jag, men dock bara lite.
mörkret måste älska mig, någon som gör det iaf^^
Jag misslyckades totalt med mina planer då jag tänkt genomföra det.
Senare blev allt värre och sanningen kom fram ur mig, och du gjorde det åt mig. men jag lovar att du också hade tänkt göra det.
Tårarna vällde upp, bara tre tankar fanns framför mina ögon. "Hur blev det så här?" , " Varför reagerar jag så här?" och
" Jag vill bara bort härifrån" .
Men bort det kom jag inte, tydligen var det försent för en finfin promenad någonstans långt bort.
så det blev att ringa, och sen gå ner och lugna mor min, och sen något himla skolarbete , tydligen får jag inte försumma det...
Sen tillslut 00.20 så gick jag och la mig, alltså inte så sent som jag trodde.
Så många tårar, varför?
Vill bara gråta nu, men det känns som fel tillfälle.
Vad ska jag ta mig till?!
Jag vill bort härifrån som sagt.
Jag trodde att mörkret skulle skingras och att jag skulle få se den starka solen.
Men istället fortsätter jag vandra här, men den tunga sten jag burit har jag iaf tappat, så det är lite lättare att famla i mörkret nu.
Jag försvinner i mig själv och drunknar i djupet som finns i mitt huvud och tankar.
Ibland blir jag nästan okontacktbar.
kompisarna säger att , "men jossan nu är du borta IGEN" så börjar dom först med sina röster få mig tillbaka, sen vifta med händer framför mina ögon och tillslut ruska i mig, då dras jag hastigt tillbaks och kollar sorgset men tacksamt på dom och då jag ser att dom är nöjda, så faller jag tillbaka.
Igår knuffades jag ut för ett stup, eller tog jag steget själv. Jag vet inte, jag vet bara att jag föll och faller fortfarande.
Det finns dom som sträcker sina händer efter mig, jag fösöker förvirrande att att fånga händerna men jag ser blockerar mig själv.
fuck, jag borde inte sitta här & skriva, jag borde arbeta med en himla clown vi ska lämna in på maten som ska motsvara vårt prov. jag har mkt kvar, men pallar fan inte med det. Det är för mkt annat i huvudet.
hur ska jag ta mig igenom detta, kanske om jag får fara bort, men närmaste tillfället att komma utanför umeå blir väl sportlovet då jag förhoppningsvis ska till syrran i sthlm =)
& då hoppas jag även att jag får göra om "torsdagen" igen =)
nu ska jag föräska göra skolarbetet men om jag lyckas vet jag inte.....
Senare blev allt värre och sanningen kom fram ur mig, och du gjorde det åt mig. men jag lovar att du också hade tänkt göra det.
Tårarna vällde upp, bara tre tankar fanns framför mina ögon. "Hur blev det så här?" , " Varför reagerar jag så här?" och
" Jag vill bara bort härifrån" .
Men bort det kom jag inte, tydligen var det försent för en finfin promenad någonstans långt bort.
så det blev att ringa, och sen gå ner och lugna mor min, och sen något himla skolarbete , tydligen får jag inte försumma det...
Sen tillslut 00.20 så gick jag och la mig, alltså inte så sent som jag trodde.
Så många tårar, varför?
Vill bara gråta nu, men det känns som fel tillfälle.
Vad ska jag ta mig till?!
Jag vill bort härifrån som sagt.
Jag trodde att mörkret skulle skingras och att jag skulle få se den starka solen.
Men istället fortsätter jag vandra här, men den tunga sten jag burit har jag iaf tappat, så det är lite lättare att famla i mörkret nu.
Jag försvinner i mig själv och drunknar i djupet som finns i mitt huvud och tankar.
Ibland blir jag nästan okontacktbar.
kompisarna säger att , "men jossan nu är du borta IGEN" så börjar dom först med sina röster få mig tillbaka, sen vifta med händer framför mina ögon och tillslut ruska i mig, då dras jag hastigt tillbaks och kollar sorgset men tacksamt på dom och då jag ser att dom är nöjda, så faller jag tillbaka.
Igår knuffades jag ut för ett stup, eller tog jag steget själv. Jag vet inte, jag vet bara att jag föll och faller fortfarande.
Det finns dom som sträcker sina händer efter mig, jag fösöker förvirrande att att fånga händerna men jag ser blockerar mig själv.
fuck, jag borde inte sitta här & skriva, jag borde arbeta med en himla clown vi ska lämna in på maten som ska motsvara vårt prov. jag har mkt kvar, men pallar fan inte med det. Det är för mkt annat i huvudet.
hur ska jag ta mig igenom detta, kanske om jag får fara bort, men närmaste tillfället att komma utanför umeå blir väl sportlovet då jag förhoppningsvis ska till syrran i sthlm =)
& då hoppas jag även att jag får göra om "torsdagen" igen =)
nu ska jag föräska göra skolarbetet men om jag lyckas vet jag inte.....
....
hur fan blev det så här?
varför i helvete reagerar jag så här?
jag vill bara bort.
från allt...
jag vill ge upp
helvete...
varför i helvete reagerar jag så här?
jag vill bara bort.
från allt...
jag vill ge upp
helvete...
jag är jag
Nu är jag less på att må så här.... Jag trodde att jag skulle få ett slut på detta, men gjorde allt värre... Kanske, kanske kan det bli bättre. Om jag tror på det riktigt hårt.
Men är detta det vi vill?
Det jag vill?
Kommer jag klara av det?
Kommer dom som stödjer mig klara detta?
Jag är som jag är, & behövs mitt stöd så får jag stå kvar, gå emot vinden, och glömma mig själv.
Men är detta det vi vill?
Det jag vill?
Kommer jag klara av det?
Kommer dom som stödjer mig klara detta?
Jag är som jag är, & behövs mitt stöd så får jag stå kvar, gå emot vinden, och glömma mig själv.
åt helvete med allt
ja det gick ju som det gick. Jag är för lättlurar och blind.
Jag är så jävla förbannad på mig själv.
Jag har bara mig själv &skylla.
*långa ramsor svordommar som jag inte gärna skriver ner *
jag hatar verkligen mig själv för tillfället
Jag är så jävla förbannad på mig själv.
Jag har bara mig själv &skylla.
*långa ramsor svordommar som jag inte gärna skriver ner *
jag hatar verkligen mig själv för tillfället
Har mörkret börjat skingras eller är det tätare och mörkare som aldrig förr?...
Timmen är snart slagen, nu är det bara jag som måste finna mitt mod och göra slag i saken.
Ska mörkret äntligen skingras eller kommer mörkret bara sluta sig tätare runt mig?
signalerna bryter den tysnad som finns omkring mig, hjärtat slår fortare än någonsin och mina händer skakar.
Kommer jag hålla det löfte som jag lovat mig själv?
kommer jag våga?
Ska mörkret äntligen skingras eller kommer mörkret bara sluta sig tätare runt mig?
signalerna bryter den tysnad som finns omkring mig, hjärtat slår fortare än någonsin och mina händer skakar.
Kommer jag hålla det löfte som jag lovat mig själv?
kommer jag våga?
magen skriker
orkar inet göra mat, men är såå hungrig så måste väl snart gå upp & fixa nån mat (A)
så nu ska jag väl springa upp
lönt inlägg jag vet ^^ xD
så nu ska jag väl springa upp
lönt inlägg jag vet ^^ xD
rubrik?
Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva, 100tals tankar som cirklar omkring.
Jag tog ett bad med massor av värmeljus och satte på en skiva med Celiné Dion på högsta volym. Jag är egentligen inte den som badar, utan jag föredrar nog att ta en snabb dusch så man får tid till annat. Men jag hade inte så mycket att göra och ville försöka skingra tankarna. Men snarare så ble allt värre. Nu är allt en enda röra och jag vet inte vad jag ska göra...
Vill bara somna och sen då jag vaknar igen ska livet inte vara så här. Då vill jag inte behöva bestämma något. Men man måste ju göra val hela tiden. Att inte göra ett val är ju också ett val...
Har varit hemma hela dagen. Hade så ont i ryggen så kunde inte tänka klart, alltså lika bra att åka hem då.
Vill skriva men vet inte om vad. så nu ger jag upp.
blä.
Ska snart väl börja försöka göra lite middag åt mig.
Jag tog ett bad med massor av värmeljus och satte på en skiva med Celiné Dion på högsta volym. Jag är egentligen inte den som badar, utan jag föredrar nog att ta en snabb dusch så man får tid till annat. Men jag hade inte så mycket att göra och ville försöka skingra tankarna. Men snarare så ble allt värre. Nu är allt en enda röra och jag vet inte vad jag ska göra...
Vill bara somna och sen då jag vaknar igen ska livet inte vara så här. Då vill jag inte behöva bestämma något. Men man måste ju göra val hela tiden. Att inte göra ett val är ju också ett val...
Har varit hemma hela dagen. Hade så ont i ryggen så kunde inte tänka klart, alltså lika bra att åka hem då.
Vill skriva men vet inte om vad. så nu ger jag upp.
blä.
Ska snart väl börja försöka göra lite middag åt mig.
för mkt att fundera på,
Har en hel del jag skulle vilja skriva, men det nalkas mat & kan därför inte sitta så länge... Men jag såg i går en film som heter "besökarna" Men det är iaf om två tjejer som hela sitt liv har blivit bortförda av utomjordingar. I slutet av filmen berättar utomjordningarna att dom barna som dom tagit är för en "mellanvärld" .
Efter filmen fanns även en dokumentär om olika fall där folk har tycks sig sett ufon. Bla så fanns det gasnka mkt om året 1947 då det i Roswell sas krascha ett ufo, och att fem varelser var där och att en hade överleft. Allt detta sägs finnas på det så kallade "area 51" sen är det upp till var och en om mn tror på detta.
Med allt detta så började ajg fundera på dessa städninga frågor , "varför " "Hur" , åh vart är du då jag nu vill duskutera allt detta,. se ifall du håller med mig om en ny ide om hur jorden kom till. Den stämmer inte men det vore intressant att dusskutera det, tycker iag jag (A) xD Jag vet att vi tycker lika om hur det är i dagens länge, men den nya iden vill jag se vad du tycker om ^^ .
En gång då jag & en annan kompis skulle plugga kom v in på allt detta med värdsrymden, Vi satt två timmar och bara disskuterade detta, så pluggningen fick bli någon annan gång. & vet n vad, det kom inte fram några svar.
Vad tror ni, är vi dom enda levadne vareslerna i det hela enprma universum?
det tror inte jhag, det vore rätt osannolikt att vi skulle vara dom enda. Sen hur den varelsen ser ut är ju en annan fråga. Men något slags liv måste det ju finnas. ÅH nu blir jag galen , jag vill så gärna ha svaren på allt. Hela dagenhar dessa frågor cirklat runt i skallen min, jag började även skriva en novell, rätt kul faktist, för då fick man se hur alla andras syn på jorden skulle kunna vara ( asså inga jordbors, utan varelser från yttre rymden)
Jag hoppas att dom som håller på med allt detta inte håller det hemligt, så som dom gjorde med incedenten 1947 i roswell. Vi är faktist redo att veta, iaf jag & jag vill veta nu . Det är så mkt jag skulle kunna skriva om detta ämne, men jag ids inte det, därför jag skull vilja att Jag fick kontact med Rasmus, vart e du din mupp?(A) (eller jag vet vart du e^^, vihörs nån annan dag tror jag. ) Vi har som sagt disskuterat detta förut, men det måste disskuteras igen,om du så vill det eller inte ^^ eller du måste ju inte.. plz :D
jaja nu ska jag väl gå och äta då maten är klar, ha det bra allihopa, skola i morn, underbart eller hur :D
eller absolut inte, blä vill itne ha skola :S
Utkast: hahaha se ...
hahaha se jag sa ju att jag kunde vara sååå pass dryg att jag rokar lägga ut en bild på min finfina fot xD
den består av skon jag måste ha inomhus för att det som jag kallar "benskydd" ( vet inte om den heter så ? ) + mina trogna kryckor som gör allt för att hålla mig uppe och stötta mig, bokstavligen talat xD. utom då lillbrorsan har tråkigt och sparkar undan en krycka ^^
ljuset har sökt sig till mig
som sagt vissa saker får mig att le och skratta, som igår då rasmus började sjunga, & jag liksom, shit vad modig han är!
Jag fick honom att sjunga en celind dion låt, & ni som känner till hennes låtar vet att dom itne är dom enklaste.
SOm jag sa, du är kanske ingen celine dion, men bättre än många. ( han kan sjunga, vi ahr mkt gemensamt, men varför kan vi inte ha det också ^^ Jag vill kunns sjunga =O)
Hahaha visstja, jag sjöng okcså xD .
Jag undrar fortfarande hur du fick mig att sjunga? xD
Har nu snackat med en av mina 2 underbara systrar om allt.
Hon fick mig att fortsätta kämpa, att det finns en utväg och att allt tillslut tar slut.
Hon frågade mig,
" vad är det värsta som kan hända?"
Och jag har inget svar på det, jo att jag mister dom alla 2. Speciellt en underbar bästis och pojkvän!
Mrn jag lever fortfarande, jag har andra människor, visst, jag kommer inte byta ut dom 2 så snabbt. Men på något helgalet sätt går livet vidare.
Kanske jag igen ser ljuset i tunneln.
Tack syrran =)
( Har kommit på att jag nuförtiden annvänder ordet "tack" himla mkt.)
ha det bra allihopa!
Fortsätt kämpa ni som inte har det allt för lätt!
Jag fick honom att sjunga en celind dion låt, & ni som känner till hennes låtar vet att dom itne är dom enklaste.
SOm jag sa, du är kanske ingen celine dion, men bättre än många. ( han kan sjunga, vi ahr mkt gemensamt, men varför kan vi inte ha det också ^^ Jag vill kunns sjunga =O)
Hahaha visstja, jag sjöng okcså xD .
Jag undrar fortfarande hur du fick mig att sjunga? xD
Har nu snackat med en av mina 2 underbara systrar om allt.
Hon fick mig att fortsätta kämpa, att det finns en utväg och att allt tillslut tar slut.
Hon frågade mig,
" vad är det värsta som kan hända?"
Och jag har inget svar på det, jo att jag mister dom alla 2. Speciellt en underbar bästis och pojkvän!
Mrn jag lever fortfarande, jag har andra människor, visst, jag kommer inte byta ut dom 2 så snabbt. Men på något helgalet sätt går livet vidare.
Kanske jag igen ser ljuset i tunneln.
Tack syrran =)
( Har kommit på att jag nuförtiden annvänder ordet "tack" himla mkt.)
ha det bra allihopa!
Fortsätt kämpa ni som inte har det allt för lätt!
suck
fan nu e livet värre än vanligt. Hur ska detta gå runt denna gång?
kommer allt bli bra igen, eller kommer värdens största förlust ske?
Jag vet inte vad jag ska göra, jag stänger mig inom mig själv och hoppas att ingen ser i mina ögon för att se att min själv snart är död.
Jag försvinner bort i egna tankar, "ska livet verkligen vara så här"
Jag är iaf glad att det finns vissa saker fortfarande att skratta och le åt.
kommer allt bli bra igen, eller kommer värdens största förlust ske?
Jag vet inte vad jag ska göra, jag stänger mig inom mig själv och hoppas att ingen ser i mina ögon för att se att min själv snart är död.
Jag försvinner bort i egna tankar, "ska livet verkligen vara så här"
Jag är iaf glad att det finns vissa saker fortfarande att skratta och le åt.
av med bandaget och på med "fotskyddet"
vid 12-tiden idag ringde mamma och sa att läkaren hade kollat närmare på bilderna nu.
(shit tänke jag, för det betyde att jag skulle opereras. och lite fjantig som jag kan vara xD så kände jag någon tår bränna i ögonen, , satt dessutom i matsalen där alla skulle upptäcka om en tårflod skulle rinna ner på bordet )
men till min stora glada överaskning så säger mamma att jag bara ska få någon slags skena.
så vid ett möter jag upp henne, och sen vid 2 hoppar jag in på rummet dit ?läkaren? kallat in mig.
Där får jag bara ett fotskydd. Kenneth trodde att jag skulle ut och spela fotboll xD
som asgt ett dubbelt fotskydd, kanske för dryghetens skull kanske jag lägger ut en fiiiiiiiiiin (A) bild på min lilla fot xD
Visstja, tack ni som står ut med mig ( både i skolan och hemmet) som hjälper mig med att bära mina skolböcker, böra matbricka, och göra allt så mkt lättare för mig. .
TACK!
det känns som jag säger "tack" väldigt mkt numer, men det finns verkligen personer jag vill tacka , dom som ställer upp och finns där för mig, ex. en du vet vem du är. =)
Numer då kryckorna kom in så känner jag att jag har tröttnat på att be om hjälp, och känner mig som en börda för många. börjar även komma på att jag kanske för ofta ber om för mkt hjälp, för ofta och av samma person. Känns som jag tar mer än jag får ta. ...
Måste börja inse att jag inte kan rädda värden, inte ens någon enstaka person...
(shit tänke jag, för det betyde att jag skulle opereras. och lite fjantig som jag kan vara xD så kände jag någon tår bränna i ögonen, , satt dessutom i matsalen där alla skulle upptäcka om en tårflod skulle rinna ner på bordet )
men till min stora glada överaskning så säger mamma att jag bara ska få någon slags skena.
så vid ett möter jag upp henne, och sen vid 2 hoppar jag in på rummet dit ?läkaren? kallat in mig.
Där får jag bara ett fotskydd. Kenneth trodde att jag skulle ut och spela fotboll xD
som asgt ett dubbelt fotskydd, kanske för dryghetens skull kanske jag lägger ut en fiiiiiiiiiin (A) bild på min lilla fot xD
Visstja, tack ni som står ut med mig ( både i skolan och hemmet) som hjälper mig med att bära mina skolböcker, böra matbricka, och göra allt så mkt lättare för mig. .
TACK!
det känns som jag säger "tack" väldigt mkt numer, men det finns verkligen personer jag vill tacka , dom som ställer upp och finns där för mig, ex. en du vet vem du är. =)
Numer då kryckorna kom in så känner jag att jag har tröttnat på att be om hjälp, och känner mig som en börda för många. börjar även komma på att jag kanske för ofta ber om för mkt hjälp, för ofta och av samma person. Känns som jag tar mer än jag får ta. ...
Måste börja inse att jag inte kan rädda värden, inte ens någon enstaka person...
undrar hur lång väntan ska bli, är detta verkligen rätt?
När ska alla frågor få svar...
Nu är det bara och vänta, kanske på något hopplöst....
Nu är det bara och vänta, kanske på något hopplöst....
hur ska det sluta?
Jag kämpar, men gör du det?
gråt inte över killar tänk på maskaran
hur mkt tål man innan man ger upp. hur mkt kämpar man ?
Vart finns alla som inte ljuger eller ser en som en börda...
eller älskar en?
snälla låt mig misstolka allt!
Du har ju en särsklild plats i mitt hjärta trots allt!
Vart finns alla som inte ljuger eller ser en som en börda...
eller älskar en?
snälla låt mig misstolka allt!
Du har ju en särsklild plats i mitt hjärta trots allt!
min kropp är trasig och kan därför bara annvända en fot, men min själ, den är snart död där den faller i den bottenlösa brunnen....
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, för har liksom ingen början. Kanske för att det känns som om jag är påväg mot ett slut, och hur kan jag då helt plöstsligt få till en början.
Visst skillnaderna är otroliga mellan livet och en blogg. Så jag borde ju kunna få till en början för ett simpelt blogginlägg? Simpelt..? jag vill inte ha simpla, jag vill ha djupa. Jag vet inte varför. Men jag vill typ att allt ska vara så djup som möjligt. Är det för att jag själv befinner mig så djupt ner. Är det därför jag vill ha allting så djup, för att det ska plats med mitt djup?
Men det värsta är att jag tror att nu då jag befinner mig på botten och tror att det bara kan gå uppåt så fruktar jag trots allt att det ska komma någon med en spade så jag falller ännu djupare ner.
Jag föll och kommer falla i all evighet. Men oroa er inte, jag finns här ändå för er som behöver det. För mina vänner är jag stark, då kan jag flyga eller något annat otroligt. För skulle jag möta er här i hålet så skulle en sten fastan runt min fot som gör att jag faller fortare. Men jag ska då försöka knuffa upp dig. Upp mot ljuset, kärleken, och livet. Jag lever mitt liv genom er skulle jag kunna säga. Och skulle dö om det hände er något. Ni är mitt allt, mina vännner och familj.
suck, jag är hejdlös då jag börjar skriva, hade inte tänk skriva så mkt, men det gick så bra. Något som går bra iaf ;)
Jag funerar på om jag har det så där som jag verkligen skriver. Det kändes som om jag var i trans då jag skev det, så kanske mitt undermedvetna skrev det. Dessutom ser ni väl att allt är bra för jag ler, det gör jag jämt då alla ser. Men kolla mig inet i ögonen, för i mina ägon finns alla sanningar. Mörkret sverper över mina ögon och kollar du riktigt djup så kan du kanske tyda sanningen, att leendena bara är enkelt skådespeleri.
Näe nu vill jag inte vara så här. Nu skriver jag om något kul istället, så ni ser att ljuset finns i mitt liv.
Mamma väckte mig i morse vid 12 tiden, så vi satt och åt frukost här jag mobilens ringsignalr bli agresivare. SÅ jag glömmer nästan kryckorna, sliter åt mig dom, hoppar sen med stora och riskabla steg ( skulle kunna tävla i 3-steg elelr nått xD ) ena kryckan fastnar i mammas handväska, jag ramlar nästan och försöker slita loss kryckan, men då det inte går tar jag det lugnare och får bort den. Stressande och nyfiken fortsätter jag mitt hoppande runt jörnet in i mitt rum, aktar mig från gympapåsen som fick mig ramla i går, fram till telefonen, och hör den sluta ringa. En fin och lång svordomsramsa hörs från mina läppar men då jag kollar på telefonen visar det att det fortfarande ringer, så en annfådd jag svarar hej. Men personen ville inte prata med mig. Hahhaa jag måste verkligen tänka på att inte glömma min mobil i fortsättnigen, för då kanske jag gör ilal andra foten också xD
jaja ska nu försöka ta duscha i badkaret utan att ramla i och ur, och sen se nått tvprogram vi spelat in och sen senare åka till kenneth föräldrar =)
Ha det bra allihopa =) !
Visst skillnaderna är otroliga mellan livet och en blogg. Så jag borde ju kunna få till en början för ett simpelt blogginlägg? Simpelt..? jag vill inte ha simpla, jag vill ha djupa. Jag vet inte varför. Men jag vill typ att allt ska vara så djup som möjligt. Är det för att jag själv befinner mig så djupt ner. Är det därför jag vill ha allting så djup, för att det ska plats med mitt djup?
Men det värsta är att jag tror att nu då jag befinner mig på botten och tror att det bara kan gå uppåt så fruktar jag trots allt att det ska komma någon med en spade så jag falller ännu djupare ner.
Jag föll och kommer falla i all evighet. Men oroa er inte, jag finns här ändå för er som behöver det. För mina vänner är jag stark, då kan jag flyga eller något annat otroligt. För skulle jag möta er här i hålet så skulle en sten fastan runt min fot som gör att jag faller fortare. Men jag ska då försöka knuffa upp dig. Upp mot ljuset, kärleken, och livet. Jag lever mitt liv genom er skulle jag kunna säga. Och skulle dö om det hände er något. Ni är mitt allt, mina vännner och familj.
suck, jag är hejdlös då jag börjar skriva, hade inte tänk skriva så mkt, men det gick så bra. Något som går bra iaf ;)
Jag funerar på om jag har det så där som jag verkligen skriver. Det kändes som om jag var i trans då jag skev det, så kanske mitt undermedvetna skrev det. Dessutom ser ni väl att allt är bra för jag ler, det gör jag jämt då alla ser. Men kolla mig inet i ögonen, för i mina ägon finns alla sanningar. Mörkret sverper över mina ögon och kollar du riktigt djup så kan du kanske tyda sanningen, att leendena bara är enkelt skådespeleri.
Näe nu vill jag inte vara så här. Nu skriver jag om något kul istället, så ni ser att ljuset finns i mitt liv.
Mamma väckte mig i morse vid 12 tiden, så vi satt och åt frukost här jag mobilens ringsignalr bli agresivare. SÅ jag glömmer nästan kryckorna, sliter åt mig dom, hoppar sen med stora och riskabla steg ( skulle kunna tävla i 3-steg elelr nått xD ) ena kryckan fastnar i mammas handväska, jag ramlar nästan och försöker slita loss kryckan, men då det inte går tar jag det lugnare och får bort den. Stressande och nyfiken fortsätter jag mitt hoppande runt jörnet in i mitt rum, aktar mig från gympapåsen som fick mig ramla i går, fram till telefonen, och hör den sluta ringa. En fin och lång svordomsramsa hörs från mina läppar men då jag kollar på telefonen visar det att det fortfarande ringer, så en annfådd jag svarar hej. Men personen ville inte prata med mig. Hahhaa jag måste verkligen tänka på att inte glömma min mobil i fortsättnigen, för då kanske jag gör ilal andra foten också xD
jaja ska nu försöka ta duscha i badkaret utan att ramla i och ur, och sen se nått tvprogram vi spelat in och sen senare åka till kenneth föräldrar =)
Ha det bra allihopa =) !
ingen träning på länge....
Sitter här med foten inlindad i bandage och har stolen som stöd. Jag har fått två nya vänner som bokstavligen kommer stötta mig den närmaste framtiden; kryckorna, & dom står inom närhåll, och är redo att hjälpa mig i minst 10 dagar.
Hur har jag då lyckats denna gång, jo jag var lite ovanligt klumpig,
Skulle försöka häva mig upp i dom romerska ringarna, men jag misslyckades, ( är inte precis stolt över mina armmuskler xD ^^ ) tappade greppet och landade snett på Emmas fot (förlåt). Jag ?föll? sen på golvet ( jag låg ju på golvet, hur hadde jag annars hamnat där om jag inte föll ?) och kände en otroligt hemsk smärta i foten. Och allt jag tänkte på var att få av den himla skon. Jag kämpade med den medans kinderna blev blöta av tårarna för smärtan var nästan outhärdlig ( har dock en låg smärtgräns =S ). Kompisarna såg mig, kom och hjälpte mig, frågade hur det var och kallade på läraren då dom insåg situationen. Med stöd av dom kom jag in på omklädningsrummet där vi kylde min fot i duschen*Kallt* Sen kom skolsköterskan kollade lite på foten och la bandage om foten. Dom beslutar att ringa mamma då jag ligger på bänken och gråter. Där på bänken har jag superont i foten där smärtan dunkar, kommer i vägen och strålar upp i benet. Jag kom även ibland in i hyperventelaradne andning, och spände mitt ben ( som inte var skadat) och även händerna. Skaka gjorde jag också. Det snurrade även i huvudet, så ibland kändes det som om jag svävade bort från platsen, det onda försvann, men glömde dock att andas, men så helt plöstligt börjar någon alltid ropa mitt namn och ruska på mig och återupprepa igen att jag måste vara vid medvetande tills ambulansen kommer. ( som dom ringde strax efter att mamma kom.) Mina tre underbara kompisar, linn, linnéa och emma stod där hela tiden med mig. Dom sa lugnande ord till mig och höll mig i händerna ( inte till annledningen ni tror, men för att jag har lärt mig hantera atackerna och visste därför att om jag hpller någon i handen så spänner jag den inte, för vill inte göra illa dens hand.) Tack för att ni fanns där och hjälpte mig tillsammans med kicki.
Ambulans kom, körde in på sjukhuset. Där jag röntgades efter så klart en himla lång tid. (Det går ALDRIG fort på sjukhuset =S ) sen då dom fått svaren säger dom att mitt ledband har dragits loss och snärtat till och slagit loss en benflisa. Så måste kabnske operera för att ta bort benflisan, men det skulle nån doktor bedömma. så jag får se ifall dom kontaktar oss i morn eller i övermorgon (torsdag)
Dom beslutar att jag ska gå på kryckor. Visstja, mamma fick den fina iden att jag ska testa gå på foten. Smärtan och yrsen av att bara sätta mig upp får tåranra än en gång att komma. Och då jag igen skulle testa gå så grät jag och gnydde att jag inte kunde få benet att röra sig. Så jag fick sätta mig igen. Så dom komoch la nytt bandage om foten. Fick även i varven äta för första gången sen 07.30. då var jag hungrig kan jag lova! ^^
sen då jag satt i rullstolen för att ta mig till sjuktransporten så skulle mamma på få mig skon och började lirka på den och vikcka på foten. men då skrek jag av smärta och efter några vält valda svordommar ( åt smärtan, min klumpighet och skon, inte åt mamma) så tog jag på mig skon själv.
Sen vid 4 kom Taxin, så var på sjukhuset i 4 timmar...
& nu kan jag inte stödja på foten, emn ska försöka om några dar, ska även ha taxi till och från skolan,
så var på sjukhuset 4 timmar. Kan nu inte stödja på foten, pga smärtan. senare ska jag göra några övningar då det börjar kännas bättre. får heller inte träna karate på typ en månad, alltså ingen gradering för mig
Nu ska jag hoppa upp för trappan, och inte ramla och sen se om jag kan sova trots foten.
Tack igen Linn, Emma och Linnéa
& ni som hjälpte mig.( sjuksköterskan, mamma, ambulanskillarna, & alla andra på sjukhuset )
Godnatt, i morn är en ny dag, & jag får vara hemma :D
Hur har jag då lyckats denna gång, jo jag var lite ovanligt klumpig,
Skulle försöka häva mig upp i dom romerska ringarna, men jag misslyckades, ( är inte precis stolt över mina armmuskler xD ^^ ) tappade greppet och landade snett på Emmas fot (förlåt). Jag ?föll? sen på golvet ( jag låg ju på golvet, hur hadde jag annars hamnat där om jag inte föll ?) och kände en otroligt hemsk smärta i foten. Och allt jag tänkte på var att få av den himla skon. Jag kämpade med den medans kinderna blev blöta av tårarna för smärtan var nästan outhärdlig ( har dock en låg smärtgräns =S ). Kompisarna såg mig, kom och hjälpte mig, frågade hur det var och kallade på läraren då dom insåg situationen. Med stöd av dom kom jag in på omklädningsrummet där vi kylde min fot i duschen*Kallt* Sen kom skolsköterskan kollade lite på foten och la bandage om foten. Dom beslutar att ringa mamma då jag ligger på bänken och gråter. Där på bänken har jag superont i foten där smärtan dunkar, kommer i vägen och strålar upp i benet. Jag kom även ibland in i hyperventelaradne andning, och spände mitt ben ( som inte var skadat) och även händerna. Skaka gjorde jag också. Det snurrade även i huvudet, så ibland kändes det som om jag svävade bort från platsen, det onda försvann, men glömde dock att andas, men så helt plöstligt börjar någon alltid ropa mitt namn och ruska på mig och återupprepa igen att jag måste vara vid medvetande tills ambulansen kommer. ( som dom ringde strax efter att mamma kom.) Mina tre underbara kompisar, linn, linnéa och emma stod där hela tiden med mig. Dom sa lugnande ord till mig och höll mig i händerna ( inte till annledningen ni tror, men för att jag har lärt mig hantera atackerna och visste därför att om jag hpller någon i handen så spänner jag den inte, för vill inte göra illa dens hand.) Tack för att ni fanns där och hjälpte mig tillsammans med kicki.
Ambulans kom, körde in på sjukhuset. Där jag röntgades efter så klart en himla lång tid. (Det går ALDRIG fort på sjukhuset =S ) sen då dom fått svaren säger dom att mitt ledband har dragits loss och snärtat till och slagit loss en benflisa. Så måste kabnske operera för att ta bort benflisan, men det skulle nån doktor bedömma. så jag får se ifall dom kontaktar oss i morn eller i övermorgon (torsdag)
Dom beslutar att jag ska gå på kryckor. Visstja, mamma fick den fina iden att jag ska testa gå på foten. Smärtan och yrsen av att bara sätta mig upp får tåranra än en gång att komma. Och då jag igen skulle testa gå så grät jag och gnydde att jag inte kunde få benet att röra sig. Så jag fick sätta mig igen. Så dom komoch la nytt bandage om foten. Fick även i varven äta för första gången sen 07.30. då var jag hungrig kan jag lova! ^^
sen då jag satt i rullstolen för att ta mig till sjuktransporten så skulle mamma på få mig skon och började lirka på den och vikcka på foten. men då skrek jag av smärta och efter några vält valda svordommar ( åt smärtan, min klumpighet och skon, inte åt mamma) så tog jag på mig skon själv.
Sen vid 4 kom Taxin, så var på sjukhuset i 4 timmar...
& nu kan jag inte stödja på foten, emn ska försöka om några dar, ska även ha taxi till och från skolan,
så var på sjukhuset 4 timmar. Kan nu inte stödja på foten, pga smärtan. senare ska jag göra några övningar då det börjar kännas bättre. får heller inte träna karate på typ en månad, alltså ingen gradering för mig
Nu ska jag hoppa upp för trappan, och inte ramla och sen se om jag kan sova trots foten.
Tack igen Linn, Emma och Linnéa
& ni som hjälpte mig.( sjuksköterskan, mamma, ambulanskillarna, & alla andra på sjukhuset )
Godnatt, i morn är en ny dag, & jag får vara hemma :D
Ljuset leder mig genom tunneln, hoppas jag
sitter här med smörjig kärlekslåtar och funderar på vad kärlek är.
Jag disskuterar det med min självfrände och vi är vandrar lika mkt i mörket utan svar båda två.
"Jag träffar en kille & jag ger han mitt hjärta.
Han tackar och ler stolt men visar inga tecken påå att han vill ge mig sitt.
Han vänder sig om och går sin väg och vid närmaste soptunna släpper han ner mitt hjärta lite nonchalant och får det att se ut som om det vore skräp.
Jag försäker kämpa emot men ordet "idio" skriks ut ur min mun. Han vänder sig om och skrattar och går sen iväg igen.
När jag går förbi soptunnan spottar jag efter det.
- Det är mina känslor för dig! skriker jag.
Jag tar mitt hjärta och låser in det i ett säkert kassaskåp.. Aldrig mer ska jag lita på någon igen.... "
Detta skrev jag den 17 december 2007.
Jag skulle nog vilja låsa in mitt hjärta, men någon del av mig säger att jag inte ska göra det. Kankse sätta ett säkert lås som bara kan brytas av "the truth love-kiss" som dom säger i filmen "förtrollad"
Fortrafande i mitt förhållande, men bara han kan visa vad det betyder. Jag gö allt för att få det funka, men ska inte båda två göra det?
//En som snart, ger upp hoppet om kärlek, men tycks ändå mot alla slutet av tunneln där det är ljust och kärlek glimtar för mig.
Jag disskuterar det med min självfrände och vi är vandrar lika mkt i mörket utan svar båda två.
"Jag träffar en kille & jag ger han mitt hjärta.
Han tackar och ler stolt men visar inga tecken påå att han vill ge mig sitt.
Han vänder sig om och går sin väg och vid närmaste soptunna släpper han ner mitt hjärta lite nonchalant och får det att se ut som om det vore skräp.
Jag försäker kämpa emot men ordet "idio" skriks ut ur min mun. Han vänder sig om och skrattar och går sen iväg igen.
När jag går förbi soptunnan spottar jag efter det.
- Det är mina känslor för dig! skriker jag.
Jag tar mitt hjärta och låser in det i ett säkert kassaskåp.. Aldrig mer ska jag lita på någon igen.... "
Detta skrev jag den 17 december 2007.
Jag skulle nog vilja låsa in mitt hjärta, men någon del av mig säger att jag inte ska göra det. Kankse sätta ett säkert lås som bara kan brytas av "the truth love-kiss" som dom säger i filmen "förtrollad"
Fortrafande i mitt förhållande, men bara han kan visa vad det betyder. Jag gö allt för att få det funka, men ska inte båda två göra det?
//En som snart, ger upp hoppet om kärlek, men tycks ändå mot alla slutet av tunneln där det är ljust och kärlek glimtar för mig.
Love, whata hell is that?
Vad fan är kärlek för något?
Visst jag kankse överreagerade, men han brydde sig inte ett skit och nästan skrattade åt det. Han sa inte heller " I love you"
Jag vet, jag kanske misstolkar det totallt, han kanske inte måste säga det, men han brukar det, tills för några dagar/vecka sen.
Men jag vet att sist någon inte sa " jag älskar dig" så betydde det slutet för oss nästa dag...
Så hur ska detta sluta?
Ska han nu komma om några veckor och säga
" jag gör slut, & jag har inte älskat dig på jättelänge"
då jag frågar varför.
"för att vara snäll"
Får jag något sådant svar pallar jag fan inte med kärleken. Visst, jag vet att den förhoppningsvis finns där ute, om nu någon kunde visa mig den.
Men jag menar även om personen är underbar, som denna var i början, hur blir det då senare?
Kan någon vara snäll och visa motsassten?
;( ....
Jag tror jag blir nunna igen xD
Visst jag kankse överreagerade, men han brydde sig inte ett skit och nästan skrattade åt det. Han sa inte heller " I love you"
Jag vet, jag kanske misstolkar det totallt, han kanske inte måste säga det, men han brukar det, tills för några dagar/vecka sen.
Men jag vet att sist någon inte sa " jag älskar dig" så betydde det slutet för oss nästa dag...
Så hur ska detta sluta?
Ska han nu komma om några veckor och säga
" jag gör slut, & jag har inte älskat dig på jättelänge"
då jag frågar varför.
"för att vara snäll"
Får jag något sådant svar pallar jag fan inte med kärleken. Visst, jag vet att den förhoppningsvis finns där ute, om nu någon kunde visa mig den.
Men jag menar även om personen är underbar, som denna var i början, hur blir det då senare?
Kan någon vara snäll och visa motsassten?
;( ....
Jag tror jag blir nunna igen xD
Elin
Jag har ju turen att ha hittat värdens finaste bästis, & då jag ändå var i färd med att lägga ut bilden på linn,linnéa & emma så ville jag ju inte lämna elin utanför =)
Tack för att du finns, min prinsessa & ängel!
Tack för att du finns, min prinsessa & ängel!
Så var man tillbaka i verkligheten igen....
Hur lite jag än vill, så är vardagen, verkligheten här igen för att skörda sina offer.
Man hör allt, men lådsas som om det är knäpptyst. När ska vi börja protestera? När ska vi börja säga imot eller ens ge igen?
Det är förnedrande, men alla lådsas bara som om det regnar.. Även jag.... Jag blir så himla arg, vill bara skrika rätt ut att dom ska hålla käften. Men jag förblir tyst och låter ilskar sjuda inom mig för att sen försvinna...
Visst jag hade inte sett fram emot skolan, men jag hade glömt den sanna verkligheten i den. Men nu är iaf första dagen genomklarad. Bara ca 6 veckor kvar.
Sen är det jul! Hur mycket jag än har kämpat imot först hösten och nu julen så är den snart här, jag menar nyss var det ju sommarlov och nu är det November och snö på marken! =O
Fast en sak jag ser fram emot med snön och vinter är att få åka pulka ;D .
& Jag vill även sätta Jason på en pulka eller något, för han har kanske inte har åkt så mkt, eller så har han det, jag vet inte ^^
Did you herd that Jason? I gonna take you out to go on a sledge i our garden ^^ And btw when I now write at english so you can understand, ( when I remeber to give you the addres) I just whant say that I love you <3
Visstja, en possetiv sak med skolan var att träffa dom kära vännerna som jag inte har träffat eller knappt talat med på 3 veckor! Så himla kul att se er igen!
( bilden raderad pga personers missnöje ;) )
Ni betyder supermycket för mig!
Skulle inte klara mig utan er!
Nu känns det som jag har skrivit allt jag tänkt skriva för dagen.
Det känns som om någon kommer bli sårad, och jag hoppas att det blir jag. För det kan jag hantera, men jag kan inte hantera om det är jag som sårar någon annan. & Jag tänker inte såra någon, så jag bara väntar på att jag kommer springa in på mitt rum och göra min kundde både blöt och svart med maskara.
Låter sjukt, jag vet. Men sån är jag. Vill ta den värsta smällen, slänga mig framför mina kompisar. För vad skulle jag göra om dom försvann....?
Man hör allt, men lådsas som om det är knäpptyst. När ska vi börja protestera? När ska vi börja säga imot eller ens ge igen?
Det är förnedrande, men alla lådsas bara som om det regnar.. Även jag.... Jag blir så himla arg, vill bara skrika rätt ut att dom ska hålla käften. Men jag förblir tyst och låter ilskar sjuda inom mig för att sen försvinna...
Visst jag hade inte sett fram emot skolan, men jag hade glömt den sanna verkligheten i den. Men nu är iaf första dagen genomklarad. Bara ca 6 veckor kvar.
Sen är det jul! Hur mycket jag än har kämpat imot först hösten och nu julen så är den snart här, jag menar nyss var det ju sommarlov och nu är det November och snö på marken! =O
Fast en sak jag ser fram emot med snön och vinter är att få åka pulka ;D .
Did you herd that Jason? I gonna take you out to go on a sledge i our garden ^^ And btw when I now write at english so you can understand, ( when I remeber to give you the addres) I just whant say that I love you <3
Visstja, en possetiv sak med skolan var att träffa dom kära vännerna som jag inte har träffat eller knappt talat med på 3 veckor! Så himla kul att se er igen!
( bilden raderad pga personers missnöje ;) )
Ni betyder supermycket för mig!
Skulle inte klara mig utan er!
Nu känns det som jag har skrivit allt jag tänkt skriva för dagen.
Det känns som om någon kommer bli sårad, och jag hoppas att det blir jag. För det kan jag hantera, men jag kan inte hantera om det är jag som sårar någon annan. & Jag tänker inte såra någon, så jag bara väntar på att jag kommer springa in på mitt rum och göra min kundde både blöt och svart med maskara.
Låter sjukt, jag vet. Men sån är jag. Vill ta den värsta smällen, slänga mig framför mina kompisar. För vad skulle jag göra om dom försvann....?
en droppe blev 2 droppar som blev 3...
sanningen börjar sippra ut....
så det finns sagt, men lär ändå inte vandra längre, så vardagen fortsätter..
så det finns sagt, men lär ändå inte vandra längre, så vardagen fortsätter..
Vill helst bara få tiden att stanna, så att natt aldrig blir dag och verklighet....
Helst skulle jag väl vilja springa ut och lägga mig under stjärnorna. Med mp3:n i örorna och bara ligga där på gräset och se upp mot stjärnorna... Stjärnorna.. dom känns så fridfulla. Vad jag än säger så håller dom det hemligt. Fast jag vet att jag inte behöver uppsöka stjärnonra för att finna tryghet. Fast det vet jag vart jag kan finna förutom under himlen. Men ingen är här med mig för stunden, eller jo, men inte fysiskt...
Ni kanske undrar vad jag gör uppe nu... Men vill inte lägga mig, för det betyder att söndagen kommer fortare, & söndagen betyder snart vardag. Jag vet inte varför men jag vill inte att det ska bli vardag igen.
Vet precis vad jag ska göra imorgon och jag gillar det inte, helt normala saker, men ändå känns det inte kul .
haha nu kan jag ju verkligen inte ge ut bloggen på länge. Vem vet vilka som då skulle läsa, då skulle dom säkert tro att något är fel, men det är det ju inte. eller?
Livet är kanske såhär?
no lies, but no truth, I scream for help, I give you clues, but then I joke away it and pretend like it´s nothing. And how can you help me, if I don´t even understand self whats wrong. What a hell am I doing? I whant your help, but I know, nothing is wrong. so how can you help?
vill sudda allt..
Jah mår toppen, eller hur?
värden, jag mår underbart toppen.
-Jag har saknat dig.
"Min kropp, eller min själ?"
Hans hand slinker ner innanför mina jeans.
Han tar min hand och för ner den i sina jeans.
"Jag känner illamåendet svälla över mig"
Motvilligt gör jag det lite skönt för honom,
men efter några sekunder känns det fel.
Jag drar upp handen,
försöker dra upp hans hand,
men han är starkare och håller den kvar.
"Jag ger mig, Jag älskar ju honom"
Han tar min hand och tvingar tillbaka den under sina jeans.
Då min hand vilar där kysser han mig och viskar:
-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig med.
Jag försöker lite försiktigt dra bort min hand.
Han håller den bestämt kvar.
-Är allting okej?
- Ja, ljuger jag och viker undan blicken för att
dölja skammen....
Jag hittade denna text, så himla hemskt.
Jag är glad att min pojkvän är supersnäll och mån om mina känslor... <3
Nu är klockan himla mkt, men jag sitter här så länge du min vän är här. Tillsammans är vi starka.
Tack för att du finns, & glöm aldrig att jag finns här för dig! Jag försöker iaf allt jag kan, men ibland känns det som om jag sviker dig och är helt mållös... Jag fäller en tår iför jag är ledsen för att du är det, men istället ska jag ju torka dina, men misslyckad totalt. vad för vän är jag då? Jag önskar att jag kunde göra mer...
Jag tror att jag klarade mig undan.
Mina händer skakade, mina ben spänndes, andningen blev nästintill hyperventelerande. tårarna brände i ögonen...
Men nu, jag klarade mig! så himla glad jag blev, för det skrämmer skiten ur mig.
Jag börjar bli bra på att hantera det. lite smått stolt faktist ;-) fast jag fick ju hjälp från en ängel =).
Tack för att du finns!
Ni kanske undrar vad jag gör uppe nu... Men vill inte lägga mig, för det betyder att söndagen kommer fortare, & söndagen betyder snart vardag. Jag vet inte varför men jag vill inte att det ska bli vardag igen.
Vet precis vad jag ska göra imorgon och jag gillar det inte, helt normala saker, men ändå känns det inte kul .
haha nu kan jag ju verkligen inte ge ut bloggen på länge. Vem vet vilka som då skulle läsa, då skulle dom säkert tro att något är fel, men det är det ju inte. eller?
Livet är kanske såhär?
no lies, but no truth, I scream for help, I give you clues, but then I joke away it and pretend like it´s nothing. And how can you help me, if I don´t even understand self whats wrong. What a hell am I doing? I whant your help, but I know, nothing is wrong. so how can you help?
vill sudda allt..
Jah mår toppen, eller hur?
värden, jag mår underbart toppen.
-Jag har saknat dig.
"Min kropp, eller min själ?"
Hans hand slinker ner innanför mina jeans.
Han tar min hand och för ner den i sina jeans.
"Jag känner illamåendet svälla över mig"
Motvilligt gör jag det lite skönt för honom,
men efter några sekunder känns det fel.
Jag drar upp handen,
försöker dra upp hans hand,
men han är starkare och håller den kvar.
"Jag ger mig, Jag älskar ju honom"
Han tar min hand och tvingar tillbaka den under sina jeans.
Då min hand vilar där kysser han mig och viskar:
-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig med.
Jag försöker lite försiktigt dra bort min hand.
Han håller den bestämt kvar.
-Är allting okej?
- Ja, ljuger jag och viker undan blicken för att
dölja skammen....
Jag hittade denna text, så himla hemskt.
Nu är klockan himla mkt, men jag sitter här så länge du min vän är här. Tillsammans är vi starka.
Tack för att du finns, & glöm aldrig att jag finns här för dig! Jag försöker iaf allt jag kan, men ibland känns det som om jag sviker dig och är helt mållös... Jag fäller en tår iför jag är ledsen för att du är det, men istället ska jag ju torka dina, men misslyckad totalt. vad för vän är jag då? Jag önskar att jag kunde göra mer...
Jag tror att jag klarade mig undan.
Mina händer skakade, mina ben spänndes, andningen blev nästintill hyperventelerande. tårarna brände i ögonen...
Men nu, jag klarade mig! så himla glad jag blev, för det skrämmer skiten ur mig.
Jag börjar bli bra på att hantera det. lite smått stolt faktist ;-) fast jag fick ju hjälp från en ängel =).
Tack för att du finns!
Dagen som sådan
Idag var det lördag igen, som varge vecka^^
Har inte gjort så mkt, träffat Jason som var här ett litet tag, han kommer även kanske i morgon. Har även varit på 18-års kalas. Det var trevligt med god mat och lekar :P .
Var dock lite trött efter 3.½ timmars samtal. Men jag ångrar inte samtalet, inte en sekund.
Var dock lite trött efter 3.½ timmars samtal. Men jag ångrar inte samtalet, inte en sekund.
